Mer redo för hösten.
Igår fastnade jag på bild. Då insåg jag plötsligt vilken solblekt och tråkig nyans mitt hår hade.
Jag dök genast ned i min byrå där jag fann en "mellanbrun"-toning.
Fyrtio minuter senare såg jag ut såhär istället.
Nu känner jag mig mycket mer höstig och fin.
Jag är en person som ofta får sådana där plötsliga anfall. Det kan vara alltifrån ommöblering och byte av gardiner till suget av att sticka eller byta hårfärg. När jag väl har blivit sugen på det släpper det aldrig. Därför kändes det så himla bra när jag fann paketet med toning längst in i byrån igår kväll.
I fortsättningen ska jag nog försöka se till att det alltid finns "anfallsutrustning" här hemma. Bara därför måste jag svänga förbi sybutiken och införskaffa lite garn. Mitt stickningsanfall brukar nämligen infalla i samband med att graderna sjunker utomhus. (Just nu snöar det.)
Drömhuset.
Om elva dagar går jag ut gymnasiet. Det betyder för många och även för mig, att flytta hemifrån och att en ny del av livet börjar. Jag kommer eventuellt att plugga vidare till hösten och jag kommer troligtvis att bo i någon slags studentlägenhet. Jag ser framemot att flytta söderut, boa in mig i en trång lägenhet, träffa nya människor, upptäcka nya ställen och nya städer.
Att få inreda och ta hand om en egen lägenhet har jag drömt om sedan jag var tretton. Det är fortfarande en dröm. Men samtidigt kan jag känna redan nu, innan hela resan har börjat, att jag kommer att drabbas av en fruktansvärd abstinens. En stark längtan efter landet, skogen runt hörnet och doften här ute.
Jag vet att "det är bara att gå till skogen", men det är inte samma sak. Inte för mig. Det är ju själva känslan av att skogen är just utanför, som jag älskar. Med öppna armar står den stadigt där då en stillsam promenad behövs. Inte att jag ska behöva planera en skogspromenad för att sedan ta bilen dit efter jobbet.
Men som sagt ser jag framemot en egen lägenhet, som "första lya" i alla fall. Men sen, så fort jag vet vad jag vill med livet, då vill jag hitta något sånt här!
Att få inreda och ta hand om en egen lägenhet har jag drömt om sedan jag var tretton. Det är fortfarande en dröm. Men samtidigt kan jag känna redan nu, innan hela resan har börjat, att jag kommer att drabbas av en fruktansvärd abstinens. En stark längtan efter landet, skogen runt hörnet och doften här ute.
Jag vet att "det är bara att gå till skogen", men det är inte samma sak. Inte för mig. Det är ju själva känslan av att skogen är just utanför, som jag älskar. Med öppna armar står den stadigt där då en stillsam promenad behövs. Inte att jag ska behöva planera en skogspromenad för att sedan ta bilen dit efter jobbet.
Men som sagt ser jag framemot en egen lägenhet, som "första lya" i alla fall. Men sen, så fort jag vet vad jag vill med livet, då vill jag hitta något sånt här!
Ett avlägset hus någonstans i Sverige, gärna med mycket snickarglädje och snirkliga tapeter. En stentrappa som leder till en färgglad dörr. Väl inne möts man av värmen från den gamla köksspisen och inredningen är både fyndig och fyndad. Ute på gården pickar några höns och hundarna kan springa fritt. Gräsmattan övergår till ängsmark som övergår till barrskog och en bit bort ligger den badvänliga sjön.
Detta övergivna hus står bredvid mormor och morfars hus och har länge varit mitt drömhus. Dubbeldörr i utbyggd terrass med ett tjog handblåsta fönster där spetstyg pryder.
Jag längtar efter en egen lägenhet, men åh vad jag längtar till steget efter det!
Var/Hur ser ert drömboende ut?
Jag längtar efter en egen lägenhet, men åh vad jag längtar till steget efter det!
Var/Hur ser ert drömboende ut?
Upp-med-hakan-läsning.
En av de första outfit-bilderna.
Jag har suttit och läst lite i arkivet här på bloggen. Känns fint att läsa och tycka om personen bakom bloggen. Alltså mig själv. Jag brukar läsa bloggar för att bli gladare, för att finna inspiration. Himla fint att kunna läsa sin egna och känna samma sak. I vanliga fall brukar jag ha svårt att bli nöjd med saker jag själv skapat. Nu kan jag räkna in min egna blogg i upp-med-hakan-läsning.
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv.
Det är en månad kvar av gymnasiet. Helst av allt hade jag vilja packa en väska och ta första bästa tåg till obestämd ort. Försvinna och slippa. Istället samlar jag styrka genom stillsamma skogspromenader och i drömmar om framtiden. Snart är jag framme, snart slipper jag allt detta, snart är jag fri.
Nu sätter jag mig ned med Lars Winnerbäck, en kopp té och skoluppgifter.
Snart framme, snart fri.
Ett känslopaket kommer lastat.
Hela jag är ett känslopaket just nu. Jag har olika sinnesstämningar från dag till dag, från timme till timme. Tanken på skola och rester gör mig helt matt och jag får ingenting gjort. När skolstress lämnar mitt sinne för en stund drömmer jag mig bort till framtiden. Då blir jag glad och peppad för ett tag. Sedan råkar Skinny love - Birdy spelas samtidigt som tankar om kärlek och minnen snurrar och en ledsen vän söker tröst någonstans i kärlekens fördärv. Då gråter jag och måste spela Skinny love och Lucky now på repeat. Den ena efter den andra, om och om igen.
Just nu är jag glad. Det är tre minuter kvar tills nästa timme. Vi får se hur det blir då.
Det bästa med ledighet.
Är frukosten. Den kan vara hur enkel eller avancerad som helst. Den kan ätas klockan åtta eller tolv. Det kan ske i köket, i soffan eller i sängen. Jag älskar frukost, ledighetsfrukost.
De där gula gubbarna
En tanke som slog mig såhär klockan ett på natten...
I skriftliga konversationer använder jag väldigt ofta, mest jämt, smiles. Detta har jag gjort sedan jag fick min första MSN. Då var och en gick hem till sitt efter skolan för att kunna sitta vid datorn och skriva till varandra. (På den tiden då det tog en kvart att starta upp internet som blockade framkomligheten på hemtelefonen.) I alla fall, smiles. Eftersom att inprincip alla ungdomar använde och använder dessa gula gubbar för att påvisa vilken sinnesstämning som råder, blir det svårt att klara sig utan dem. Man blir beroende, för så fort någon utelämnar smiles i en konversation, eller bara i en enstaka mening, uppstår stor tvivel och osäkerhet. Är hon arg nu?
Att skriva "Vad ville du? :)", är inget märkvärdigt, men att skippa smileyn "Vad ville du?" blir direkt mycket mer otrevligt och kanske oförskämt. På så sätt är vi många beroende av dessa små figurer. De hjälper oss att uttrycka oss rätt, att inte behöva bli missförstådda.
Ja, I ALLA FALL, det jag skulle komma fram till! När jag startade min blogg bestämde jag mig för att aldrig skriva ut en smile i något inlägg. Varför? Ja, det är fult, ser mer oseriöst ut osv. Och vet ni, detta, tror jag, har hjälpt mig att utvecklas att kunna skriva på ett sätt som får min verkliga sinnesstämning att fastna i texten. Ironi, glädje, förvirring.
Det var jättesvårt i början och jag var mycket noga med att läsa igenom mina texter för att vara säker på att det inte lät drygt. Idag är det kul att se utvecklingen genom att läsa här på bloggen eller särskilt i mina dagböcker. I äldre inlägg beskriver jag ämnet väldigt enkelt och direkt, men när jag läser inlägg från det senaste året skrattar jag mig igenom dem. Ibland otroligt glad, ibland fullständigt förvirrad och ibland en bitterhet som slår mycket. Men alltid glimten i ögat där någonstans mellan raderna.
"decimetermellanrummellanlårenochrosettihåret-idealet"
Denna tjej säger kloka ord om dagens (helt störda) ideal.
Hon har en tävling där jag tycker att ni ska medverka.
tjugohundraelva
Summering av tjugohundraelva
Januari
Jag var nybliven singel efter tjugo månader och vaknade i Stockholm efter fjorton timmars sömn efter bästa nyårfirandet någonsin. Dygnet vändes, drömmarna fylldes av kärlek...
Januari var svartvitt, bästa och sämsta, mycket hemskt skedde runtomkring mig och bekanta och jag skrev detta inlägg:
Februari
Allt var infekterat, jag var skör, men vi testade igen. Jag och han. Jag drömde om sommaren, var frusen, grät, men glädjes över fler ljustimmar. När andra frågade ljög jag och sa att det var bra, allt var bra. Men hjärtat slet och drog och jag fyllde en dagbok med tvivel om en soluppgång.
Mars
Jag varken orkade eller visste vem jag själv var och lät därför dig slippa mig. En stor skuldsten lossnade när jag svarade Ja på frågan Är det slut?
Åt enorma mängder apelsiner och vatten började droppa från taken. Ljuset var tillbaka och jag gladde mig i små vardagsdetaljer.
April
Jag ville inte fylla arton, fylla officiellt vuxen. Våren var ett faktum för nu klappade vi små lamm varje rast. Jag fann kraft i helgerna och finaste Felicia såg till att jag inte grävde ner mig.
Jag klädde mig fint på dagar utan bestyr, bestämde mig för att damma av skrivstilen, bytte sparken mot cykel och livet var mer glatt än trist.
Maj
Träden fylldes av knoppar, sjön var badvänlig för hundarna, middagar utomhus, kvällssol rådde och jag längtade till sommaren.
Juni
Värmen, ljusa nätter, doften av hägg var ett faktum och jag kände en sådan kärlek till sommaren. Jag missade min skolavslutning för att åka ner till mamma och fira finaste barndomsvännen Fanny som tog studenten. I Stockholm åt jag en näve jordgubbar varje dag, åkte pakethållare, solade, shoppade, var förkyld men lycklig.
En vecka spenderades i Finland hos mormor och morfar där jag låg sjuk och nedbäddad från dag ett.
Sista dagarna av juni var jag tillbaka i norr där jag lyssnade sönder låtar och fnittrade tillsammans med Frida under svala pilar.
Juli
Sex hela veckor bestod av arbete och rutinen löd; sova-jobba-sova-jobba. Men såfort ledighet nalkades hittade jag på saker som att åka på festivaler, åka till annan stad, roadtripa, komma underfund med att jag inte var kär i den nya pojken egentligen, jag saknade bara någon.
Augusti
Var glad, men grubblade mycket och var förvirrad. Ordet höst sårade mig, jag var inte klar med sommaren än. En vecka levde jag och Felicia simpelt i skogen, vi njöt av varje sekund utan speglar, måsten och media.
Jag köte skor, läste böcker och dansade med Movits.
September
Återigen ner till Stockholm, denna gång för släktträff. Njöt av att ta ledigt från skoltröttheten, bara för en långhelg frid.
Tillbaka till skola och verklighet gav mig höst-ångest, skolrester och trötthet. Än en gång saknade jag tvåsamheten, men tröstade mig med att pussa hundnosar.
Oktober
Spontanklippte lugg, köpte min Nikon D60, var mestadels trött och gömde mig i den ljumma höstskogen tillsammans med mina lurviga vänner, fann en likasinnad och praktiserade tre veckor i annan stad.
November
Ignorerade det mörka gråa och träffade gamla vänner, pratade timtal långa samtal om nätterna, övningskörde som en galning och sov över på veckodagar. Frosten kom, världen blev vackrare. Orken smög sig tillbaka, sakta men säkert.
Bloggen fyllde ett år.
December
Alla fylldes av julkänslor förutom jag. Jag tog istället körkort, firade systrar och åkte till en skola där lärarna bara bjöd på fika och film.
Äntligen tog sista höstterminen slut och jag satte mig på flyget till Stockholm. Här har jag nu träffat syskon och firat jul. Träffat honom, min likasinnade, skrattet i luren som varit hela oktober, november, december. Jag agerar fyllechaufför till bröder om nätterna och njuter att att köra i denna stad.
2011 var ett viktigt men stundtals jobbigt år. Jag är inte den jag var, jag är något mer. Jag har lärt känna nya människor och ännu mer mig själv. Snart är det
tjugohundratolv
Januari
Jag var nybliven singel efter tjugo månader och vaknade i Stockholm efter fjorton timmars sömn efter bästa nyårfirandet någonsin. Dygnet vändes, drömmarna fylldes av kärlek.
Januari var svartvitt, bästa och sämsta, mycket hemskt skedde runtomkring mig och bekanta och jag skrev detta inlägg: ...
Februari
Allt var infekterat, jag var skör, men vi testade igen. Jag och han. Jag drömde om sommaren, var frusen, grät, men glädjes över fler ljustimmar. När andra frågade ljög jag och sa att det var bra, allt var bra. Men hjärtat slet och drog och jag fyllde en dagbok med tvivel om en soluppgång.
Mars
Jag varken orkade eller visste vem jag själv var och lät därför dig slippa mig. En stor skuldsten lossnade när jag svarade Ja på frågan Är det slut?
Åt enorma mängder apelsiner och vatten började droppa från taken. Ljuset var tillbaka och jag gladde mig i små vardagsdetaljer.
April
Jag ville inte fylla arton, fylla officiellt vuxen. Våren var ett faktum för nu klappade vi små lamm varje rast. Jag fann kraft i helgerna och finaste Felicia såg till att jag inte grävde ner mig.
Jag klädde mig fint på dagar utan bestyr, bestämde mig för att damma av skrivstilen, bytte sparken mot cykel och livet var mer glatt än trist.
Maj
Träden fylldes av knoppar, sjön var badvänlig för hundarna, middagar utomhus, kvällssol rådde och jag längtade till sommaren.
Juni
Värmen, ljusa nätter, doften av hägg var ett faktum och jag kände en sådan kärlek till sommaren. Jag missade min skolavslutning för att åka ner till mamma och fira finaste barndomsvännen Fanny som tog studenten. I Stockholm åt jag en näve jordgubbar varje dag, åkte pakethållare, solade, shoppade, var förkyld men lycklig.
En vecka spenderades i Finland hos mormor och morfar där jag låg sjuk och nedbäddad från dag ett.
Sista dagarna av juni var jag tillbaka i norr där jag lyssnade sönder låtar och fnittrade tillsammans med Frida under svala pilar.
Juli
Sex hela veckor bestod av arbete och rutinen löd; sova-jobba-sova-jobba. Men såfort ledighet nalkades hittade jag på saker som att åka på festivaler, åka till annan stad, roadtripa, komma underfund med att jag inte var kär i den nya pojken egentligen, jag saknade bara någon.
Augusti
Var glad, men grubblade mycket och var förvirrad. Ordet höst sårade mig, jag var inte klar med sommaren än. En vecka levde jag och Felicia simpelt i skogen, vi njöt av varje sekund utan speglar, måsten och media.
Jag köpte skor, läste böcker och dansade med Movits.
September
Återigen ner till Stockholm, denna gång för släktträff. Njöt av att ta ledigt från skoltröttheten, bara för en långhelg frid.
Tillbaka till skola och verklighet gav mig höst-ångest, skolrester och trötthet. Än en gång saknade jag tvåsamheten, men tröstade mig med att pussa hundnosar.
Oktober
Spontanklippte lugg, köpte min Nikon D60, var mestadels trött och gömde mig i den ljumma höstskogen tillsammans med mina lurviga vänner, fann en likasinnad och praktiserade tre veckor i annan stad.
November
Ignorerade det mörka gråa och träffade gamla vänner, pratade timtal långa samtal om nätterna, övningskörde som en galning och sov över på veckodagar. Frosten kom, världen blev vackrare. Orken smög sig tillbaka, sakta men säkert.
Bloggen fyllde ett år.
December
Alla fylldes av julkänslor förutom jag. Jag tog istället körkort, firade systrar och åkte till en skola där lärarna bara bjöd på fika och film.
Äntligen tog sista höstterminen slut och jag satte mig på flyget till Stockholm. Här har jag nu träffat syskon och firat jul. Träffat honom, min likasinnade, skrattet i luren som varit hela oktober, november, december. Jag agerar fyllechaufför till bröder om nätterna och njuter att att köra i denna stad.
2011 var ett viktigt men stundtals jobbigt år. Jag är inte den jag var, jag är något mer. Jag har lärt känna nya människor och ännu mer mig själv. Snart är det tjugohundratolv.
fint förverkligande.
Igår förverkligades de timtal långa samtalen.
Nu vet jag hur det fina skrattet ser ut live.
Medan andra fortfarande firade jul åkte vi hem till mig,
värme julbordsrester, låg skavfötters i soffan och kände att;
vi har ju alltid känt varandra,
trots att det var tio år sedan vi delade klass.
Det där med körkort...
Nu har jag haft körkort i en vecka och jag kan ännu inte förstå det. När jag hör jämnåriga säga Jag ska bara hämta bilen eller Jag körde hit fylls jag av en beundran och tycker att de är så duktiga och vuxna på något vis. Sedan slår det mig att jag också har körkort. JAG kan ta vilken bil som helst och åka vart som helst när helst jag vill. Helknäppt.
Jag trivs bäst...
- i tyst sällskap där pinsam tystnad aldrig råder. Trygg tystnad.
- i bruna, söndernötta sommarskor som från början var vita.
- av att vakna alldeles för tidigt och få somna om.
- när någon delar med sig av helt underbart knäppa tankar och vill att just jag ska lyssna.
- av att vakna alldeles för tidigt och få somna om.
- när någon delar med sig av helt underbart knäppa tankar och vill att just jag ska lyssna.
- av att, mitt i natten hitta på något med en vän som inte heller kan sova.
- då mormor stoppar om en med alldeles för varma filtar och de försvagade händerna är starkare än vad de själva är medvetna om.
- efter en händelserik dag, få komma hem, varva ner och höra hundarnas belåtna suckar.
- då jag vandrar i en tyst men levande, varm skog och solen aldrig går ned.
- när jag sover hos en vän och hela situationen fyller mig med nostalgi, då vi kvällsfikar, pratar med tandborstarna i munnen, kryper ner under samma täcke och pratar långt inpå natten.
- när jag somnar till mjukt samtalande personer.- då jag vandrar i en tyst men levande, varm skog och solen aldrig går ned.
Hipp hipp hurra!
Hallå vänner! Vet ni vad? Idag, prick på dagen, har jag haft bloggen i 365 dagar. Ett helt år fyller den! Grattis till oss!
Samma dag, 21/11, för ett år sedan skrev jag mitt första blogginlägg och var jätterädd. Jag hade extrem prestationsångest över hur inläggen var utformade, innehållet och oroade mig över vad andra skulle tycka. Det tog flera månader innan jag vågade berätta för någon att jag hade startat blogg.
Genom bloggen har jag främst utvecklat mig skriftligt sätt. Sen även att jag, som tidigare alltid gömt mig för kameran, numera ler stort(eller flummar) när den åker fram. Men det finaste av allt är att jag, genom bloggen, har fått en så fin kontakt med ett par människor som jag aldrig annars skulle ha träffat på. Tack för det!
Säg mig fina ni, vad är det ni gillar med bloggen? Vad får er att fortsätta kika in här?
Kramar i överflöd!
För ett år sedan.
Tänk, för ganska precis ett år sedan var marken snötäckt.
Nu är världen grå.
När har du tänkt komma snön?
Nu är världen grå.
När har du tänkt komma snön?
Där jag vill vara.
Det är onsdagkväll och jag har två dagar kvar av min praktik i Luleå. Jag är hemma en snabbsväng för jag ska på riskettan imorgon.
Jag saknar hundarna hela veckorna när jag jobbar. Särskilt de långa skogspromenaderna. Jag får liksom ont av att gå på asfalt hela tiden. På riktigt alltså, jag får ont i hälarna. Här i byn går jag mest på grusvägar eller i skogen och undviker asfaltsvägen så gott jag kan. Nu, i staden, finns det bara hård, rak asfalt. Tråkigt.
Nu när skogspromenaderna har minskat kraftigt i antal känner jag verkligen hur mycket jag älskar dem. Jag känner mer tydligt den frid och lycka som den djupa skogen giver mig. Jag njuter mer än någonsin av de få promenader jag hinner med på helgerna då jag kommer hem.
Jag saknar hundarna hela veckorna när jag jobbar. Särskilt de långa skogspromenaderna. Jag får liksom ont av att gå på asfalt hela tiden. På riktigt alltså, jag får ont i hälarna. Här i byn går jag mest på grusvägar eller i skogen och undviker asfaltsvägen så gott jag kan. Nu, i staden, finns det bara hård, rak asfalt. Tråkigt.
Nu när skogspromenaderna har minskat kraftigt i antal känner jag verkligen hur mycket jag älskar dem. Jag känner mer tydligt den frid och lycka som den djupa skogen giver mig. Jag njuter mer än någonsin av de få promenader jag hinner med på helgerna då jag kommer hem.
Det magiska
med att promenera ut i skogen.
Klättra upp på den största stenen.
Sedan betrakta, andas in
och njuta av den ensamma men samtidigt så levande höstkalla skogen.
Som terapi ungefär.
Som terapi ungefär.
Morgonstund har guld i mun.
Det bästa som finns är frukost och kvällsfika. En kopp té, en god vän och massa smörgåspålägg(vilket ord!) att välja mellan. Då kan det inte bli så mycket bättre i min värld. Särskilt kvällsfika då man dricker alldeles för många koppar rykande té och glömmer bort tiden pga alla viktigheter och hemligheter som delas.
Därför ska jag nu gå och göra mig lite kvällsfika innan det är dags att sova. God natt!
Ensam Ifred Själv
En fredagkväll. Klart vi ska ut på krogen. Det är fest hos kompisens kompis.
Det är fredag och här sitter jag, ensam och har inget att göra. Tråktråktråk.
Facebook fylls med statusuppdateringar likt dessa. Antingen är det fetfest eller världens-mest-händelselösa-kväll. Jag ingår i bägge, på mitt egna vis, är megataggad på helg(fast utan att dricka) och gör sådana där tråkigheter (utan att ha tråkigt).
Det bästa jag kan göra en fredagkväll är att sitta nere i vardagsrummet med familjen och titta på Idol för att sedan, alldeles för tidigt för att sova, gå upp på mitt rum och stänga om mig.
Där sätter jag på musik och bara är med mig själv. Gör allt som faller mig in som att pyssla, fotografera, sjunga, skriva. Riva ut hela min garderob, testa kläder och dansa. Tända ljus, hänga upp tavlor och ge mina växter lite extra omsorg. Eller varför inte måla naglarna, testa olika håruppsättningar och sminkningar.
Det bästa jag kan göra en fredagkväll är att vara ensam, ifred, själv.
Jag är himla rolig att vara med ändå.
Jag älskar att vara med mig själv!
Vi borde hänga oftare, me, myself and I.
Jag älskar att vara med mig själv!
Vi borde hänga oftare, me, myself and I.
Gör min dag. Ett Hej räcker.
Jag vill mest skriva hela tiden. Det känns som att jag har massa att skriva ner men när jag väl har penna och papper så tar det stopp. Så många känslor och ord, men dem vill inte lämna sitt hem, i mitt huvud. Nej, de stannar där.
Kan inte ni snälla skriva en liten rad. En rad om vad som helst. Något fint som hänt, vad ni gör just nu, er favorit mat/färg/djur. Ja, vad som helst. Kanske något som gör er arg. Eller så skriver ni bara ett Hej. Lämna er bloggaddress så blir nästa blogginlägg ett inlägg fullt med era länkar.
Kramar.
Nu och då.
Jag kollar in webcam-bilder som jag har tagit på denna(mammas) dator. Lite kul när det är stor skillnad. Se själva.
Såhär ser jag ut idag...
och det här var för ganska exakt åtta månader sedan. Tänk vad håret växer fort ändå.
