Ord i ordning om liv i kaos.


Jag fann en gammal bild från kvällarna då jag tog fram de tidningsutklippta orden och tömde hjärnan på tankar med händerna, genom att lägga ord som bildar meningar. Om förlorad kärlek, ensamhet och hopplöshet. Meningar om att vilja laga, meningar om att inte lyckas.

I din stad,
både hemma och borta för mig
Du, jag, fattiga på kontroll
Vi hittar sällan till varann
Du jag ditt mitt
Vi vill vara med om tryggheten. Lyckan.
Det går inte
inte samma sak nu som då.

Sömnlös natt.

Sista natten av lovet och jag ligger sömnlös. Natten innan det åter råder skola, snurrar tankarna och hjärtat värker. Jag gör det jag är expert på. Sakna.
Jag saknar den finaste av änglar, farfar. Jag saknar Honom, han jag en gång kände så väl. Framtidstankar bäcksvarta som natthimlen skrämmer mig.
En sömnlös natt som denna lyssnar jag på Melissa Horn och kramar hundar som turas om med att ligga på det svala golvet och i den varma sängen. En sömnlös natt som denna hjälper det att skriva av sig.
Tack o godnatt.

tjugonionde februari.


En kopp té, en bra bok och tid. Det skulle sitta fint.


Livets träd


Vänd blad

Igår fyllde jag sista sidan i min dagbok. Dags att fylla första sidan i en ny. Jag har nu två hela böcker fyllda med mitt livs händelser, tankar och grubblerier. Iiii, så himla fint att få gå tillbaka och läsa senare!
Min första dagbok från 2009, tog det mig lite mer än ett år att avsluta. Denna gång, i andra boken, tog det ungefär 8 månader.

Sista sidan:
"3 dec 23.30
Det har inte kommit någon snö än. Knäppt.

Men jag drömmer mig bort till ribbade, dubbla strumpbyxor,
gråstickade tjocksockor i bruna kängor.
Mörkgrön lodenrock och röd basker.
Stor halsduk virad tusen varv.
Röda kinder och näsa biten av kylan.
Knarr under sulorna och snökristaller som reflekterar och bländar.
För att sedan öppna dörren och mötas av värme och doft av stearin.
Gömma fötterna i tofflor, värma té och lussebulla.
Krypa ned under filt, värma händer på kopp, ge vidare värmen till kinderna och sakta tina upp, inifrån och ut."

en kväll. en tanke.


Det som lyfter livet

Att drömma sig bort.

Att skriva om natten.

Att få höra "Du är fin".


Life is something I want to share with you.


I want somebody to love.


Sista doften av sommar

Det är mörkt.

Regnet smattrar.

Blöta skor.

Balanserar paraflaxet på huvudet hela vägen.

Höstregnet.

Som frambringar en doft.

Doften som säger skynda-dig-nu-att-dra-in-dra-in-dra-in.

Doft av grönska, mossa och jord.

Av skog, barr och kåda.

Dra in och spara tills den dag du behöver det som mest.


5/9-11

Med röda läppar
och ett glatt humör
Åker jag nu in till stan och möter upp mamma på en fika. Hejs!

***Jag dör innan livet blir grått, säger hon.*** ***Livet blir grått när du dör, säger han.***


Jag har läst Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?. Den får mig att vela skriva en bok. En jättekort kärleksberättelse som tar cirka timmen att läsa ut. Läs den.

If you go away

If you go away as I know you must,

there is nothing left in this world to trust.

Att bläddra tillbaka i dagboken

De senaste kvällarna har jag legat och läst igenom mina dagböcker. Jag gör det med jämna mellanrum. Jag läser, ler och tänker; "Men lilla Miriam då" och känner mig lite som en klokare storasyster som lyssnar på vad min femtonåriga, förvirrade lillasyster har på sitt förkrossade eller alldeles överlyckliga hjärta. Det är både hjärtskärande och roande. Fint och ledsamt. På en och samma gång.

Jag hittade två inlägg som är skrivna med ganska exakt ett års mellanrum. Jag tänkte att ni också skulle få se.

"Han ringde nyss. Samtalet varade knappt i 5 minuter men det gjorde mig väldigt glad. Under dessa fem minuter hann han säga:
Jag saknar dig...
Jag ville höra hur du mår...
Jag saknar dig.
Jag älskar dig.
Jag ville bara höra din röst.
Puss puss.

Jag tror bestämt att jag har världens bästa pojkvän! Han är bäst! Jag älskar honom!"

Ett år senare.

"Det är natt och för ljust för att jag ska kunna somna.

Jag gråter, det händer sällan nu för tiden.

Jag saknar dig. Jag saknar de tröstande kyssarna, din kittlande andedräkt i nacken. Dina omfamningar. Dina mjuka läppar. Tryggheten. Bekräftelsen. Att vara älskad."


En mycket glad eller en mycket ledsen Miriam, det är mest det man möts av i dessa böcker. Fint att få läsa i efterhand tycker jag.

Då och då har jag ju delat med mig om vad som står i mina böcker. Vad tycker ni, ska jag fortsätta med det, eller är det bara jag som vill läsa det som står där?

Jag ska fortsätta läsa den tredje boken nu. Skriv gärna en liten rad.

En plats dit solen inte når

En plats dit solen inte når

En plats under lövträdens grenar

Där står jag blöt av regn

och är glad över ingenting

Even if I don't know if I do the right thing, I just want you to hold my hand, hold my hand.


Sometimes I miss somebody


Who are you, and when will you be mine?

It's true life will smile for you!


For real. Trust me. I'm here now.

Nu vet jag

Jag vet att hjärtat kan gå sönder, braka ihop i tusen bitar. Total raseras av olycklig kärlek, sorg, oärlighet.

Jag vet att magen kan bära en stor sten, dundra och slå. Pressas ihop av gråt, hopplösa försök och ångest.

Jag vet att huvudet kan värka, spänna och dra. Tänka alldeles för mycket och vara stor orsak till ovanstående.

Jag vet att benen har en utomordentlig kraft att kunna stå upp ändå. Jag har varit där.


Nu vet jag att hjärtat kan slå, hårt och snabbt. Göra ont. Men av lycka.

Nu vet jag att magen kan bära på en stor lyckosten, som bara vill skrikas ut.

Nu vet jag att huvudet kan värka, spänna och dra för att jag glömmer bort att dricka, samtidigt som solen omfamnar mig.

Nu vet jag att benen inte kan stå still, inte för en minut. Jag är genuint glad. Jag är här nu.

Plötsligt händer det att en okänd person skrivit ner mina känslor, som jag burit runt på men aldrig själv lyckats sätta ord på. I form av en dikt.

 

 

 

Det fanns en tid då det bara var vi

Skrattade åt allt, kärleken brann och det var så det skulle förbli

 

Det fanns en tid för oss, du och jag tillsammans och förenade i ett liv

Men så en dag för länge sen gick jag ut och hittade inte hem

Trots att du förklarade vägen om och om igen

 

In i dimman jag försvann medans dina tårar dom rann, men jag kan inte förklara jag kan inte svara, det är alldeles för svårt.

Men det är ju bara hos dig jag vill vara. Det är hos dig jag hör hemma.

Så min älskling snälla, från djupet av mitt hjärta, förlåt!

Vet att jag har sagt det förut och jag förstår att du inte lyssnar tillslut

Men nu har jag hittat hem och vill inget hellre än att vara med min ängel och bästa vän.

Det finns nu en tid för hopp och tro, en stilla färd sida vid sida där kärleken åter får gro

Så om du nånstans i ditt hjärta kan se en chans att det blir vi, jag lovar och svär, ska göra allt för att det är så det kommer förbli

Låt mig älska dig som bara jag kan, låt mig få hålla dig tryggt i min famn

Jag ber till Gud varenda dag att vi någon gång kommer hitta tillbaks till varann

Så skulle du återigen våga öppna ditt hjärta för mig

Ska jag visa hela världen hur mycket jag älskar, respekterar och beundrar dig.

 

 

Det var då.


Tidigare inlägg
RSS 2.0