.

 
Jag somnar ensam ikväll.
Jag lånar hans kudde inatt.
Doften av honom hjälper mot sömnsvårigheter.

Det finns en Han i mitt liv.

Ur min dagbok:
"19/11-11
 
Vill inte somna ensam.

Inte när sorg och saknad gästar.

Då vill jag somna till doften av en mjuk axel

och ljudet av en annans andetag.

Vill inte somna ensam."

 

Nu somnar jag inte ensam längre. Nu somnar jag omsluten av ett mänskligt element, med skäggstubb och kyssar i nacken. Jag somnar numera till doften och andetagen av finaste killen. Jag är kär. På riktigt.


Det finaste av allt

är att få höra att man är saknad. Ni är så himla fina.
Jag saknar bloggen och er något så oerhört men det är nämligen så att vi nydligen har flyttat och internet har inte riktigt vilja hänga på än. Men snart så, (efter tjafs och timlånga telefonköer med Telia) då är jag tillbaka på riktigt. Vi får hålla ut ett litet tag till. Och jag lovar att jag ska försöka uppdatera så gott jag kan med det lilla internet jag har.
PS. Jag säger det igen. NI ÄR FINA. Kram! DS.

Fika med finaste flickan

Vi gick större delen av grundskolan tillsammans, sedan flyttade hon till Stockholm. Så nu delar vi stad några gånger per år, men ses alldeles för sällan. Hon är för fin hon. Bästa Mabbe <3

Everlasting love

Vacker bild från denna sida.

Att göra slut

 

Vi bråkade aldrig, aldrig någonsin. Inte på riktigt som andra par gjorde. Ibland var vi oense om hur alkohol kan påverka människor eller definitionen av olika ting. Men vi tog alltid varandras hand och kysste den andre på kinden som ett; det gör inget, jag tycker om dig så himla mycket ändå.
Men så hände det. Jag hade varit hos dig under helgen, som alla andra helger. När jag kom hem skrev vi på chatten till varandra och började för första gången bråka. På riktigt. Om en väldigt oväsentlig sak, men ändå på riktigt. Du nämnde ordet ”slut” flera gånger under samtalet. Men jag förstod aldrig. Ville inte förstå. Tyckte att du överdrev.
Jag kom hem till dig helgen därpå, som alltid. Fast det var annorlunda denna gång. Sittandes i din säng pratade vi. Nu nämnde du ordet igen. Slut. Jag såg dig gråta för första gången. Det fick mig att gråta och jag höll om dig och tröstade. Sedan ringde din mor.
Vi följde med henne till stugan där vi åt middag och hon skojade om ”när ni får barn, när jag bli farmor...”. Hjärtat slog sönder min bröstkorg och jag såg hur du spände läpparna och svalde. Vi visste att det aldrig skulle bli så. Men vi log åt henne.
Under filmen höll du min hand hårt och jag stirrade rakt in i TV-skärmen utan att uppfatta filmen. Jag var helt tom. Vågade inte göra en enda rörelse. Då kanske allt spricker. Tidigare än vanligt och alldeles för tidigt innan filmens slut sa du ”godnatt” och gick för att lägga dig. Jag ville inte följa. Jag var för rädd för vad som skulle hända när vi var ensamma. Men jag kunde inte sitta kvar där så jag kom in i rummet precis efter dig.
Under tystnad klädde vi av oss och la oss under täcket. Tystnaden höll i sig tills du började gråta. Hela natten pratade vi, grät, tröstade, kramades. Vi turades om med att gråta och trösta. Sen bestämde vi oss. ’Imorgon när du sätter dig på bussen hem, då är det inte du, jag, vi.’ Vi somnade tätt, tätt intill varandra och hoppades på att aldrig behöva vakna.
Hela bilresan till busstationen höll vi krampaktigt varandras händer. Jag svalde, svalde, svalde. Tittade ut genom fönstret på alla fält, tallar och hus, bara för att slippa se på dig, din blick. Jag kunde inte gråta, inte när din mamma var där. Hon visste ingenting.
När jag klev ut ur bilen kramade vi varandra under tystnad, hårt. Det brände bakom ögonlocken. Den sista kyssen, den sved så hemskt. Våra läppar skakade. Sen gick jag. Jag tittade bak men du tittade bort med sänkt blick. Bilen rullade. Jag hoppade på bussen.
’När du sätter dig på bussen imorgon, då är det slut. Okej?’ Hela bussresan svalde jag. Men det hjälpte inte. Tröjärmen blev blöt av förvirring, tomhet och ett brustet hjärta. Vi gjorde det. Det ordet du nämnde allt för många gånger den senaste veckan. Slut. Vi gjorde slut.

Vi bråkade aldrig, aldrig någonsin. Inte på riktigt som andra par gjorde. Ibland var vi oense om hur alkohol kan påverka människor eller definitionen av olika ting. Men vi tog alltid varandras hand och kysste den andre på kinden som ett; det gör inget, jag tycker om dig så himla mycket ändå.

 

Men så hände det. Jag hade varit hos dig under helgen, som alla andra helger. När jag kom hem skrev vi på chatten till varandra och började för första gången bråka. På riktigt. Om en väldigt oväsentlig sak, men ändå på riktigt. Du nämnde ordet ”slut” flera gånger under samtalet. Men jag förstod aldrig. Ville inte förstå. Tyckte att du överdrev.

 

Jag kom hem till dig helgen därpå, som alltid. Fast det var annorlunda denna gång. Sittandes i din säng pratade vi. Nu nämnde du ordet igen. Slut. Jag såg dig gråta för första gången. Det fick mig att gråta och jag höll om dig och tröstade. Sedan ringde din mor.

 

Vi följde med henne till stugan där vi åt middag och hon skojade om ”när ni får barn, när jag bli farmor...”. Hjärtat slog sönder min bröstkorg och jag såg hur du spände läpparna och svalde. Vi visste att det aldrig skulle bli så. Men vi log åt henne.

 

Under filmen höll du min hand hårt och jag stirrade rakt in i TV-skärmen utan att uppfatta filmen. Jag var helt tom. Vågade inte göra en enda rörelse. Då kanske allt spricker. Tidigare än vanligt och alldeles för tidigt innan filmens slut sa du ”godnatt” och gick för att lägga dig. Jag ville inte följa. Jag var för rädd för vad som skulle hända när vi var ensamma. Men jag kunde inte sitta kvar där så jag kom in i rummet precis efter dig.

 

Under tystnad klädde vi av oss och la oss under täcket. Tystnaden höll i sig tills du började gråta. Hela natten pratade vi, grät, tröstade, kramades. Vi turades om med att gråta och trösta. Sen bestämde vi oss. ’Imorgon när du sätter dig på bussen hem, då är det inte du, jag, vi.’ Vi somnade tätt, tätt intill varandra och hoppades på att aldrig behöva vakna.

 

Hela bilresan till busstationen höll vi krampaktigt varandras händer. Jag svalde, svalde, svalde. Tittade ut genom fönstret på alla fält, tallar och hus, bara för att slippa se på dig, din blick. Jag kunde inte gråta, inte när din mamma var där. Hon visste ingenting.

 

När jag klev ut ur bilen kramade vi varandra under tystnad, hårt. Det brände bakom ögonlocken. Den sista kyssen, den sved så hemskt. Våra läppar skakade. Sen gick jag. Jag tittade bak men du tittade bort med sänkt blick. Bilen rullade. Jag hoppade på bussen.

 

’När du sätter dig på bussen imorgon, då är det slut. Okej?’ Hela bussresan svalde jag. Men det hjälpte inte. Tröjärmen blev blöt av förvirring, tomhet och ett brustet hjärta. Vi gjorde det. Det ordet du nämnde allt för många gånger den senaste veckan. Slut. Vi gjorde slut.

 

 

 

(Ett år sedan. Prick.)

 

 


Han är fin


Att ursäkta sig för det korta samtalet.
Att ringa för "jag ville bara höra hur du mår".
Det är inte så "bara" kan jag tycka.
Snarare en sann vän att hålla fast vid.
En som ringer enkomt för att höra hur man mår.
Det värmer mitt decemberhjärta.

Dessa hundra mil gör ont ibland.

how to make a gif

Idag är en dag då den finaste av flickor är för långt bort. Jag saknar dig Fanny! Puss!

Jag tycker om...

Jag tycker om att pussa och snusa på alldeles yrvakna och snustorra hundnosar. De luktar valp fastän de är fyra fem år gamla och andas, av nattens djupa sömn, högre än normalt.

Jag tycker om att smeka kattmagar av siden och höra spinnet likt en jordbävning.

Jag tycker om att komma hem och mötas av marsvinens jubel ”Oui oui!” när de hör mina fotsteg i trappen.

Jag tycker om att ha en lurvig vän som, när jag är ledsen, sätter sig alldeles tätt intill, lägger sin tass i min hand och tvättar bort de tårar som rinner längs min kind.


Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst



Det sägs att musik väcker känslor. Att du åter får känna det som var under den perioden musiken spelades. Det var han, han som en gång var min, som visade mig Winnerbäck.

Vi sjöng, lyssnade och analyserade ofta texterna tillsammans. Vi stod hand i hand längst fram på en konsert och sjöng med i varje låt. Jag var hans Hjärterdam.

Därför vågar jag inte lyssna på Lars Winnerbäck i risk för hjärtekross, smärta och saknad. Att Winnerbäcks gitarr och röst svider vet jag, jag har testat. Jag trodde inte att det skulle kunna bli så, för det är ju ändå bara musik. Men så är det. Lars ligger på hyllan för mig ett tag. Tills han blir dammig eller så. Trist.


Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst
Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst
Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting
Medan natten fäller blå, kalla skuggor häromkring

Elegi- Lars Winnerbäck

Att folk säger att hösten snart är här sårar mig.


Jag är inte klar än. Grön är min nya favoritfärg. Stanna snälla. Länge.

Just nu


Sitter jag ute på altanen utan kofta.
Kvällssolen bländar och värmer.
Melissa Horn spelas i bakgrunden.
Jag minns, grubblar, glädjs.
Jag tänker tillbaka, känner efter i nuet och tänker på framtiden.
Blir förvirrad.
Skriver.
Ett pelargonblad faller och lägger sig över mina snirkliga bokstäver.
En kall nos lägger sig i min famn.
Just nu.

Kvällsfika i kvällssolen


Fredagsmorgon

Mamma fixade iordning glass medan jag gick ut i kolonilotten för att hämta en handfull jordgubbar.
Sommarsommarsommar, lova att du aldrig tar slut.

Sprudlande sommarkänslor


Hundar i motljus. Klockan är åtta på kvällen. Termometern står på +27. Kvällssolen bländar mig. Kan det bli bättre?

Sommaren spritter i benen på mig. Nu ger vi oss ut på fältet, jag och mina fyrfotade vänner, för att springa av oss det värsta. God kväll!

Mors dag!


Bilden är tagen hemma hos mamma. Hon älskar Pelargoner lika mycket som jag.

Glöm inte bort Er mamma idag, för idag är det hennes dag. Krama henne extra hårt. Det skulle jag har gjort men det blir lite svårt när hon bor hundra mil bort.

Jag tror inte att du läser detta, men mamma du är den vackraste jag vet och jag älskar dig!

Vi är finast tillsammans


Felicia har en förmåga att säga rätt saker vid rätt tillfälle. Säga saker jag inte själv lagt märke till, saker som stämmer på pricken. Hon hjälper mig att hitta svar när jag grubblar. Hon lyssnar och förstår mig trots att vi är olika. Om hon inte håller med i det jag säger accepterar hon ändå mitt sätt. Hon är en sådan vän alla borde få ha.

Jag önskar att jag hade samma förmåga. Jag vill säga rätt saker, hjälpa till.

En sann vän är en sällsynt fågel

"Det glädjer mig att min vän, Min! Har vuxit upp och blivit så snygg! Miriam du har alltid varit snygg, men vem kunde veta när du sprang där på ängskolan mellan våra klassrum och spana in "snyggkillarna" i min klass med magtröja, att just du skulle bli en sån förståndig och vacker kvinna! Snart är vi 18, förstår du? 18! Ne jag förstår det inte heller.. Men inte ska vi panika för det! Vi har massa roliga stunder framför oss. Vi har våra minnen, men vi ska skapa mer av dom. Så vi kan sitta där med våra tekoppar när vi blir gamla och tänka på våran uppväxt. Hur bra vi har haft det, men även motgångar som man måste gå igenom för att sedan se det ljusa. Undra vem jag hade varit om inte vi två hade börjat umgås och blivit så bra vänner! Du är verkligen min "bästa vän", den perfekta vännen. Ingen press i vänskapen, vi har vuxit upp och blivit olika men samtidigt så lika. Du inspirerar mig verkligen min vän. Saknar dig i mängder, puss på dig <3"

Denna kommentar fick jag i ett tidigare inlägg av Felicia. Åh, en sådan kärlek jag känner till denna dam! Jag vet inte vad jag ska skriva... Jag älskar henne.

Jag älskar dig Felicia, du är en sällsynt fågel.

Mitt drömhus

Jag tycker om att titta på hus här i byn när jag är ute på mina hundpromenader. Det finns så många gamla fina hus här. Jag fantiserar om hur det ser ut på insidan och planerar hur jag skulle göra i trädgården om det var jag som bodde där.

Vissa hus är mer intressanta än andra. Speciellt ett hus måste jag alltid stanna extra länge utanför. Det är tomt och övergivet, stort och vackert. De flagnande väggarna är elfenbenfärgade med bruna knutar, en balkong som är omringad av snickarglädje och rosenbuskar som blommar om somrarna. Jag drömmer om hur jag och en vän sitter på balkongen och dricker eftermiddagsté och bläddrar i tidningar eller spelar kort. Eller att jag bjuder hem en massa folk och vi grillar ute på gården en sommarkväll och sitter runt elden och pratar enda tills solen går upp igen.

Varje gång jag passerar det här husen saktar jag in. Det är alltid lite nervöst att någon ska se mig, tro att jag är knäpp som bara står där och stirrar. För att ha en anledning så låter jag Louie stå och nosa hur länge han vill. När han vill gå vidare tittar jag på den vackra byggnaden liiite till, sedan går jag.

Huset är lite felplacerat men ändå mitt drömhus!

you and me?


Han friade i en fotoautomat. Hur fint som helst!


Tidigare inlägg
RSS 2.0