miialis

Vi bråkade aldrig, aldrig någonsin. Inte på riktigt som andra par gjorde. Ibland var vi oense om hur alkohol kan påverka människor eller definitionen av olika ting. Men vi tog alltid varandras hand och kysste den andre på kinden som ett; det gör inget, jag tycker om dig så himla mycket ändå.

Men så hände det. Jag hade varit hos dig under helgen, som alla andra helger. När jag kom hem skrev vi på chatten till varandra och började för första gången bråka. På riktigt. Om en väldigt oväsentlig sak, men ändå på riktigt. Du nämnde ordet ”slut” flera gånger under samtalet. Men jag förstod aldrig. Ville inte förstå. Tyckte att du överdrev.

Jag kom hem till dig helgen därpå, som alltid. Fast det var annorlunda denna gång. Sittandes i din säng pratade vi. Nu nämnde du ordet igen. Slut. Jag såg dig gråta för första gången. Det fick mig att gråta och jag höll om dig och tröstade. Sedan ringde din mor.

Vi följde med henne till stugan där vi åt middag och hon skojade om ”när ni får barn, när jag bli farmor...”. Hjärtat slog sönder min bröstkorg och jag såg hur du spände läpparna och svalde. Vi visste att det aldrig skulle bli så. Men vi log åt henne.

Under filmen höll du min hand hårt och jag stirrade rakt in i TV-skärmen utan att uppfatta filmen. Jag var helt tom. Vågade inte göra en enda rörelse. Då kanske allt spricker. Tidigare än vanligt och alldeles för tidigt innan filmens slut sa du ”godnatt” och gick för att lägga dig. Jag ville inte följa. Jag var för rädd för vad som skulle hända när vi var ensamma. Men jag kunde inte sitta kvar där så jag kom in i rummet precis efter dig.

Under tystnad klädde vi av oss och la oss under täcket. Tystnaden höll i sig tills du började gråta. Hela natten pratade vi, grät, tröstade, kramades. Vi turades om med att gråta och trösta. Sen bestämde vi oss. ’Imorgon när du sätter dig på bussen hem, då är det inte du, jag, vi.’ Vi somnade tätt, tätt intill varandra och hoppades på att aldrig behöva vakna.

Hela bilresan till busstationen höll vi krampaktigt varandras händer. Jag svalde, svalde, svalde. Tittade ut genom fönstret på alla fält, tallar och hus, bara för att slippa se på dig, din blick. Jag kunde inte gråta, inte när din mamma var där. Hon visste ingenting.

När jag klev ut ur bilen kramade vi varandra under tystnad, hårt. Det brände bakom ögonlocken. Den sista kyssen, den sved så hemskt. Våra läppar skakade. Sen gick jag. Jag tittade bak men du tittade bort med sänkt blick. Bilen rullade. Jag hoppade på bussen.

’När du sätter dig på bussen imorgon, då är det slut. Okej?’ Hela bussresan svalde jag. Men det hjälpte inte. Tröjärmen blev blöt av förvirring, tomhet och ett brustet hjärta. Vi gjorde det. Det ordet du nämnde allt för många gånger den senaste veckan. Slut. Vi gjorde slut.

(Ett år sedan. Prick.)

Jag tycker om att pussa och snusa på alldeles yrvakna och snustorra hundnosar. De luktar valp fastän de är fyra fem år gamla och andas, av nattens djupa sömn, högre än normalt.

Jag tycker om att smeka kattmagar av siden och höra spinnet likt en jordbävning.

Jag tycker om att komma hem och mötas av marsvinens jubel ”Oui oui!” när de hör mina fotsteg i trappen.

Jag tycker om att ha en lurvig vän som, när jag är ledsen, sätter sig alldeles tätt intill, lägger sin tass i min hand och tvättar bort de tårar som rinner längs min kind.

Han friade i en fotoautomat. Hur fint som helst!