miialis

Nu ska jag sluta posa

Ha det bäst ikväll, för det ska jag!

Gott nytt år på er!

Det här hade jag på mig idag. Tre rosetter i ryggen och min popcornkjol

Som är så vippig att det ryms två i den om man vill

Schvung i kjola!

Eftersom jag inte är så flitig i att uppdatera här så tänkte jag bjuda på tre bloggar som jag tycker extra mycket om. Först ut:

UnderbaraClara som är min absoluta favorit! Hon bor nästan lika högt upp i sverige som jag. Hennes blogg handlar mycket om loppisfynd, klänningar, pyssel, åsikter och hennes hund Melker. Hon blir alldeles snart mamma också! (Jag brukar drömma "tänk om hon kunde vara Min vän..." Men det säger jag inte högt.)

Det här är Elsa hon bor i Stockholm med sin man Vargen och katten Mira och äger inte ett enda par byxor. Den här bloggen handlar alltså mycket om klännigar och röda läppar. Hon bjuder på många fina bilder.

Och Niotillfem, Sandra heter hon som skriver denna blogg (och är en kompis till Elsa). En super söt tjej som precis har flyttat till New York. Hon klär sig bara i klänningar och kjolar, skriver om kärlek och visar alltid massvis med fina bilder.

Läs och njut!

Hej. Jag kom hem från min barndomsvän Fanny för ett litet tag sen. Så underbart att träffa henne! Sju timmar... tiden går fort när man har roligt.

Så här mysigt är det när man promenerar hem till mamma klockan halv två på natten.
Nu ska jag tvätta bort sminket och försöka sova. God natt! 

Klockan tio var jag hemma hos mamma imorse. Alldeles trött och sliten. Resan gick bra, inga förseningar eller så, men jag har inte sovit tillräckligt. När jag kom hem satt jag och mamma och pratade ett tag, sen la jag mig och sov i någon timme.

När det blev mörkt åkte jag, min bror och mamma till min äldre syster. Där satt vi och pratade om viktiga och oviktiga saker i livet.

När vi blev hungriga promenerade vi ner till McDonalds som låg ett stenkast bort.

Det var den dagen!

Jag försöker packa för jag reser bort ikväll, hundra mil härifrån. Till den stora huvudstaden, hem till mamma! Jag färdas med buss för att ha störst chans att komma fram med tanke på "snökaoset" där nere. Men nu är det inte säkert att bussen heller kommer hålla tidstabellen, för tydligen skulle det vara 2dm snö på vägarna i Gävle. Men jag lyssnar till mammas råd och tar med mig en kudde, mat och varma kläder!

Igår visades flera juliga småklipp av Astrid Lindgrens berättelser. 

Hela jag fylldes av kärlek och nostalgi när alla de välbekanta melodierna spelades. Jag tror jag var mer koncentrerad vid TV:n än vad mina två småsystrar var.


  
Åh, vad jag älskar deras kläder! Varför kan inte dagens barn gå klädda i lodenrock, lovikavantar, tjocka strumpbyxor, benvärmare och kängor, precis som Kajsa Kavat?
Älskade Astrid!

Vovvarna! Jag har alltid älskat hundar, som är mitt absoluta favoritdjur. Min bästa vän som barn var en Bichon Frisé, som var född två månader före mig, så vi växte upp samtidigt. Han dog tidigt i år och blev alltså ca 17år gammal.
Så länge jag kan minnas har jag gnällt om en egen hund. I alla år har pappa nekat mig eftersom jag varit för ung. En gång bestämde jag mig för att motbevisa honom, genom att stiga upp kl 6 och ta en 20minuters promenad innan skolan! Det höll i sig i två dagar, sen gav jag upp...
Men en sommar när jag var hos mamma så ringde pappa och berättade att han hade fixat en överraskning. Jag skulle få en valp när jag kom hem igen. Jag trodde inte mina öron! Pappa skickade en bild på valpen. Jag trodde inte mina ögon! Så fin hon var, min hund, min! I en hel vecka satt jag och tittade på den där halvsuddiga bilden, på kvällarna låg jag och skrev ner namn och viskade de för mig själv för att höra om det lät bra. Jag hade samlat massa bra namn som Tessi och Sasha. Men när jag äntligen fick träffa henne...

då var hon en Tindra, min Tindra! (Här är hon dock ca 8mån gammal)

Idag är Tindra 4år och ser ut så här. Hon är en blandras mellan Storpudel och Labrador Retriever, men liknar mest en bredare pudel. Hon är riktigt kaxig och testar gärna att ignorera när man talar till henne. Men när mamma(jag) inte accepterar detta så ger hon sig till slut. Tindra vill alltid vara i centrum och ha största uppmärksamheten, hon stjäl sin lillebrorsas tuggben trots att hon har ett eget och kan sitta och stirra på en tills att man blir galen på henne.
Trots denna kaxighet och bestämmande attityd så är hon egentligen en jättefegis. Så bli inte rädd om du blir utskälld av henne. Jag lovar, hon är minst lika rädd för dig som du är för henne.

När Tindra var ett år gammal föddes en till kull av hennes uppfödare. Då sommarjobbade jag som "kennel-flicka" där, vilket innebar att jag var där hela dagarna för att mata, rasta, bada, klippa klor osv. på alla valpar. Och självklart fick jag mig en favorit under tiden. Den största killen i kullen som såg ut som en liten björn och pussade mig i öronen varje gång han fick syn på mig.

Lou Reed hette han, nu kallad Louie. Eller Lilla Louie eller Björn eller Floyd eller LouLou, vilket du vill.

Såhär ser han oftast ut i dagsläget, lurvig och ovårdad, förutom på somrarna för då blir han snaggad. Louie i världens snällaste hund. Jag har aldrig sett honom arg, aldrig hört honom morra eller visa tecken på ilska, osäkerhet eller dyl. Han tillåter sin syster göra vad hon behagar trots att han förlorar på det. Små barn får peta honom i ögon och näsborrar, dra honom i svansen och lyfta på hans öronlock för att skrika "Vovve" i det, inte gör det honom någonting.

Det var mina hundar det, Tindra och Louie!

Jag tänkte att jag skulle presentera mitt största intresse, mina bästa vänner, alltså... mina djur! Ja, det är sant. De är mina bästa vänner. De ger så mycket som ingen människa kan. Vi börjar med de små...

Jag har två stycken marsvin (eller grisar som jag kallar dem). Dessa två herrar är födda i mars och april detta år, så dem är inte så gamla. Först ut...

Melker, som är storebrorsan, det är han som bestämmer i buren. Han är ett släthårigt marsvin med en crest(virveln mellan öronen)

En supermysig kille med världens sötaste läppar, kolla bara! Han posar alltid när kameran åker fram.

Här är Hilding, även kallad HildingVilding. Smeknamnet uppkom när han som liten bevisade att marsvin faktiskt kan klättra. När han satt i mitt knä i soffan kunde han plötsligt, på någon hundradels sekund vara uppe på ryggstödet i soffan. Poff! Borta!

Han har lite finurlig teckning. Man kan tro att han är två helt olika marsvin beroende på vilken sida man ser av honom.

Hilding är ett riktigt charmtroll som pratar(kurrar, tjattrar)mest hela tiden. Men det sötaste av allt är att hans haka är vit medan hela huvudet är svart.

Varje dag när jag fyller på hö i buren skuttar de upp och ned, fram och tillbaka av lycka! När de hör min röst eller mina fotsteg i trappen tjuter de av förväntan, de har hört att jag stått och gjort iordning frukost-grönsakerna i köket. Underbara djur!

(Jag skriver om hundarna i nästa inlägg.)

Mitt hjärta knakar och min hjärna är tom. Sånna här dagar orkar jag inte göra något ansträngande men kan samtidigt inte sitta helt still. Då ägnar jag mig åt att sy upp/in kjolar som jag köpt på second hand och sjunger med till Melissa Horn. För där behövs inget tänkande. Perfekt!

Idag var det sista skoldagen för iår. Nu är det äntligen jullov, vilket är välbehövt. Jag är helt slut, har ingen ork med någonting. Jag har inte tvättat på flera veckor, inte sminkat mig, hundarnas promenader har minskat i antal, jag har ätit två middagar på två veckor och jag har sovit varje gång tillfälle givits på skolrasterna. 
Nu när det är lov ska jag äta alldeles för mycket, sova ännu mer och bara vila upp mig för 2011. Precis som Kerstin här ovan, skolans franska vädur. Det är det enda hon gör. Mitt mål är också att somna mitt i maten.

Jag börjar från och med nu genom att äta chips och dricka litervis med kokande té!

Ikväll har jag bakat knäck. Det går bättre och bättre för varje år känner jag. Denna gång tappade jag bara tålamodet ca 3gånger och jag brände mig inte en enda gång! Så här såg det ut.

Jag började med att skolla och hacka lite mer än 1dl mandel.

Sedan blandade jag strösocker, grädde och sirap, 2dl av vardera.

Smeten ska koka mellan 20-45min. Om du är osäker på att den är klar, gör kulprovet. Fyll ett glas med kallt vatten och häll i lite smet. Sedan testar du att forma smeten till en liten kula. Om du lyckades, då är det klart.
Ta kastrullen från plattan och blanda i den hackade mandeln.

Medan jag väntade på att smeten skulle bli klar så radade jag upp knäckformar på en bricka.

Sen är det bara att fylla dem! Okej, bara och bara, jag säger så här istället: Ha tålamod.

För att få de att stelna snabbare ställde jag ut brickan på altanen. Supergott!

Det börjar bli dags för frisören igen. Mitt hår växer så fort att jag kan höra hur det knakar. Ni ser ju, snart krockar det med kameran! Är det någon som har lust att sponsra mig med en femhundring?
 Ne, jag tänkte väl det. Inte jag heller!

Ett tips om du vill göra en vän glad!

Välj en bild(jag valde en på mig och Felicia), gå in på Fuji's hemsida, där kan du välja vad du vill skapa med din bild. T.ex. en tröja, en kopp, en tavla, ett vykort mm.


Jag valde att göra en kopp med svart öra och överkant. Klicka hem!


På några dagar är den framme. Då slår du in den i julpapper i brist på vanligt inslagningspapper.


Om du julklappsstrejkar som jag, är det ytterst viktigt att skriva en förklarande text om varför du plötsligt, tre veckor innan julafton ger en present i form av en julklapp. 


Så det gjorde jag! Klart'!
Nu är det bara att räcka fram paketet till din vän och vara beredd på kramkalas.