miialis

Hallå vänner! Vet ni vad? Idag, prick på dagen, har jag haft bloggen i 365 dagar. Ett helt år fyller den! Grattis till oss!

 

Samma dag, 21/11, för ett år sedan skrev jag mitt första blogginlägg och var jätterädd. Jag hade extrem prestationsångest över hur inläggen var utformade, innehållet och oroade mig över vad andra skulle tycka. Det tog flera månader innan jag vågade berätta för någon att jag hade startat blogg.

 

Genom bloggen har jag främst utvecklat mig skriftligt sätt. Sen även att jag, som tidigare alltid gömt mig för kameran, numera ler stort(eller flummar) när den åker fram. Men det finaste av allt är att jag, genom bloggen, har fått en så fin kontakt med ett par människor som jag aldrig annars skulle ha träffat på. Tack för det!

 

Säg mig fina ni, vad är det ni gillar med bloggen? Vad får er att fortsätta kika in här?

 

Kramar i överflöd!

Ikväll har det snöat på riktigt för första gången i år. Löven begravs och jag kan inte sätta fingret på vad jag känner över det. Glad som en barn eller bitter över att kylan snart är ett faktum? Hur som helst blir världen vackrare med ett vitt täcke av kristaller över sig, än gråskalig höst. Så jag kallar det fint. Kallt men fint.

Tindra hälsar:
-att hon har skräp hängandes i örat.
-att hon kan partytricket för att få ena örat att se tre centimeter längre ut än det andra.
-att hon är störst, bäst och vackrast.

-att hon kan kolla i kors.
-att posera är det tråkigaste som finns i världshistorien.
-men egentligen ville hon bara visa att hon är nyklippt i ansiktet. Nu ser hon inte ut såhär längre.

Härom dagen gifte jag mig med MatteC. Vi fungerade så bra ihop och började förstå varandra. Idag har vi en dålig dag och imorgon vankas prov. Jag är lagomt fylld med stress-ångest och hoppas att vi kan bli vänner igen. Nu ska jag ge MatteC min tid och... kärlek. Så då vet ni vad jag ägnar mig åt ikväll.

Den fina, extremt överexponerade, men ljumma Domherren får lyfta detta bittra inlägg.

Jag väcktes av att solen lyste upp mitt rum. Genast gav jag mig ut för att fotografera blyga småfåglar på frosttäckta grenarna.

Jag försökte ta vara på det lilla dagsljus som bjuds genom att ta med kameran ut på hundpromenaden och fotografera Bella och Tindra. Det var inga problem, ljuset var fint och så. MEN... dessa två damer är de mest dryga modellerna någonsin. De vägrar att titta in i kameran. Istället höjer de nosen högt i vädret och vrider hellre av sig nacken för att titta åt ett helt annat håll. Men tålamod ger en gnutta resultat...

Med volangkjol och rutig blus avslutar jag denna skolvecka. Trevlig helg på er alla!

Nu är världen som allra finast. När man kikar ut genom fönstret ser det ut att vara den mest isande vintern, men egentligen är det knappt -5 grader. Att kunna vandra ut i en värld full av iskristaller utan att frysa häcken av sig är fint.

Bloggbrist beror på bildbrist som beror på fotoväder-brist.

Så äre.

Vädret är verkligen i tråkigaste laget. Ständigt mulet, ruskigt och kallt. De fallna löven har blivit bruna och ingen snö är i sikte. Vilket medför att hela världen är mest grå.

Detta drabbar bloggen och min inspiration till blogginlägg men inte stoppar det Miriam inte. Jag har verkligen haft fullt upp hela veckan; Fem körlektioner inom loppet av tre dagar, nattsliga äventyr med goda vänner, fyra timmars sitta-på-fik-med-grundskoleklasskamrater-och-prata-minnen, timtal långa nattsamtal i telefon med det fina skrattet, spontanfilmkvällar och sånt.

Annars sitter jag mest nedbäddad med tusen kuddar och puffigt duntäcke.

Livet är rätt hektiskt, underbart, stressigt och fint på samma gång.

Att drömma sig bort.

Att skriva om natten.

Att få höra "Du är fin".