miialis

Röda naglar, transparent skjorta, jeansshorts och en klocka runt halsen som tickar närhelst den vill. Så såg jag ut idag.

Nu är det kväll och jag måste packapackapacka. Det är nämligen så att jag ska till mamma(Stockholm) imorgon! Kameran och ni följer såklart med. Hej för ikväll!

Sixtyseven 1195:-

Ja, de är nu mina. Mina höstskor. Nu gäller det bara att mina fötter gifter sig med dem. Jag hoppas de blir bundisar, skorna och mina fötter alltså. (Jag har så otroligt lätt för att få skavsår...)

Jag har läst Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?. Den får mig att vela skriva en bok. En jättekort kärleksberättelse som tar cirka timmen att läsa ut. Läs den.

En lördag som denna åker jag in till staden med syster för lite kvalitetstid och shopping. Ha en fin lördag!

Jag trivs inte alls i T-shirt så jag tog fram saxen och gjorde tröjan jag fick av Movits till ett linne istället. Jeansen köpte jag i sommar när det var halva priset på Cheap monday's byxor. Jag trivs vanligtvis inte i jeans, men dessa är faktiskt sköna. Gamla dojor och secondhand-kofta till det. Ja, det var dagens klädsel det.

Movits spelade i Älvsbyn igår. De är från Hertsön(i Luleå) där jag växte upp, så jag "känner" de sedan tidigare, innan de blev Movits. Igår var deras sista spelning för i sommar och de valde att göra en gratisspelning i just... Älvsbyn. Helt underbart!

Jag kan verkligen inte stå still till deras musik. Det sprätter i benen på mig! Ni som inte hört dem, lyssna.

Jag har sett Movits flera gånger tidigare och är van vid att människor står och hoppar och dansar ihjäl sig under spelningarna. Därför var jag i chock när hela Älvsbypubliken stod alldeles stilla. Jag kunde urskilja att kanske fem sex stycken vickade lite på höften eller stampade försiktigt i takt. Inte mer. Alla bänkar var dessutom fyllda. Hur kan man sitta ner?!? Jag själv kunde absolut inte stå still.

Efter ungefär halva spelningen manade saxofonisten publiken att komma fram till scenen: Om ni står här framme och dansar så ser ingen er. Bara vi. Jag tittade ut över allt folk. Ingen rörde sig.

Då slog jag ut armarna och sa ljudligt: JAG vill dansa! och ställde mig mitt framför scenen. Tystnad. En sekund. Två sekunder. Sen kommer en tjej från andra hållet rusandes mot mig: JAG MED!

Movits började på nästa låt och vi, jag och den okända tjejen, satte igång. Innan låten var slut var det proppfullt framme vid scenen. Såja! Dansa vare'!

Efteråt kunde man köpa T-shirts och få deras autograf. De kände igen mig och jag fick en signerad T-shirt av dem som tack för att ha satt igång Älvsbyn i dans.

Mycket lyckad kväll!

Besöket på Kupan resulterade i att jag köpt det konstigaste...

En brun manchester-kavaj.

Den känns väldigt 70-tal och inte Miriam-aktig nånstans.

Ändå gillar jag den starkt! Den får bli min sensommar/tidig höst jacka. Två tior gav jag för den.

Vad hände? De ba sa klick!

Idag passade jag på att besöka second-handbutiken eftersom att jag aldrig hinner dit när skolan är igång. Jag hittade lite fynd och bland annat detta skrivbord. Jag har länge sökt efter ett i denna modellen men alla har legat på 1500-3000kr så jag har valt att avvakta. Så idag stod det där, 400 kronor. Iiiiii, ska jag, ska jag inte?!
Pappa kom förbi för att hämta mig. En annan kvinna spanade också på det. Men köp det! Skynda dig nu! säger pappa. Han fixade ett släp med en gång. Så nu är det mitt.

Massa lådor med fina handtag. Däri kommer jag(om jag känner mig rätt) att ha organiserad oreda så att bara jag hittar det jag söker. För andra kommer det att se ut som fullständig oreda.

Här kommer jag att sitta och skriva, sy, teckna, blogga, kika ut genom fönstret och filosofera. Så himla fint!

Efter att ha gjort mest ingenting idag så tog jag med mig två hinkar på kvällens promenad med vovvarna. Det slutade med att jag knappt kunde dra mig från skogen. Oj så mycket bär det är! När himlen öppnade sig gick jag till slut hem, efter cirka tre timmar.

Det är rena rama lyxen att vi i Sverige nästan bara behöver gå utanför dörren för att plocka våra egna bär. Ändå är det få som gör det. I min familj, både på mamma och pappas sida, har vi alltid åkt ut i skogen för att tillsammans plocka blåbär, lingon, svamp och även vildhallon.

Att kunna göra sina egna safter, sylter och bärpajer, som dessutom är gratis, är lyx för mig.

Jag vet inte hur länge det ska behöva vara sommar innan jag skulle kunna känna mig nöjd, färdig eller det minsta less. Undra om jag ens kan ledsna på sommaren. Den har aldrig varit nog lång för att ge mig ett svar på det.
Jag suckar över att sommaren tycks ta farväl för denna gång. Men samtidigt minns jag knappt början av den. Det var så länge sedan.

Jag var hemma hos mamma i Stockholm. Jag och mamma åt jordgubbar varje dag. Skrev lappar åt varandra som vi lämnade på bordet. Gick på promenader. Pratade om kärlek och tro. Kramades godnatt varje kväll vi kunde.

Jag och Fanny, min barndomsvän, njöt båda av ledighet och vi umgicks som om det var på gamla goda tiden då somrarna var lika med tio veckor långt lov. Utan tidsbegränsningar och måsten. Sova över och prata strunt. Köpa glass och åka pakethållare. Ska vi leka imorgon igen?

En vecka var jag i Finland. Hemma hos mormor och morfar. Där man äter fisk varje dag och bjuder vildkatten på resterna. Där man fikar kaffe och bullar mellan varje måltid. Där man sover middag till klockans tickande. Där man ligger nerbäddad och blir omhuldad när tecken på sjukdom visas. Där man varje år jämför sin längd med mormor trots att det var flera år sedan man vuxit förbi henne. Dit man längtar när man inte är där.

I sex hela veckor jobbade jag som djurskötare på min skola. Tänk att de sex veckorna, de som tagit upp mest av min sommar, det minns jag allra minst utav. Jag bara vaknade, jobbade, åt, sov och vaknade igen. Men så fort jag fick en längre ledighet, två tre dagar kanske, då hittade jag på saker. Drog på festivaler, lärde känna nya människor och badade nästan varje kväll.

Jag tycker att jag har lyckats ganska bra ändå. Lyckats få denna sommar lång. Om inte nog lång så minnesvärd i alla fall. Den har varit fin. Sommaren 2011.

De senaste kvällarna har jag legat och läst igenom mina dagböcker. Jag gör det med jämna mellanrum. Jag läser, ler och tänker; "Men lilla Miriam då" och känner mig lite som en klokare storasyster som lyssnar på vad min femtonåriga, förvirrade lillasyster har på sitt förkrossade eller alldeles överlyckliga hjärta. Det är både hjärtskärande och roande. Fint och ledsamt. På en och samma gång.

Jag hittade två inlägg som är skrivna med ganska exakt ett års mellanrum. Jag tänkte att ni också skulle få se.

Jag förstår att ni är nyfikna över hur det gick för oss ute i skogen. Men jag är inte säkert på hur mycket jag ska dela med mig om. Både för att jag har så många bilder att jag inte kan välja med även för att jag inte vet hur mycket vi ska visa innan redovisningen i skolan.

Jag gräver mig inte så djupt i varje detalj utan visar er lite lätt hur vi hade det.


Vi letade upp en lämplig lägerplats och började direkt att resa tältet, fixa en eldstad och göra egna fiskespön.

Vatten att dricka hämtade vi vid en rinnande bäck.


De två första dagarna var det fantastiskt väder och vi njöt av utsikten till fullo.

Vårt dagliga intag av föda bestod av en burk(ca 350kcal) vita bönor och mellan 2-5dl blåbär.

Efter tre dagars fiske utan resultat kom pappa med fyra abborrar som vi själva fick rensa och tillaga. Det var ungefär det godaste vi ätit någonsin efter alla burkar med bönor i alldeles för söt tomatsås.

Vi pratade och skrattade mest runt brasan och någon kväll gjorde vi tallbarrsté.

Vi gick även på långa dagsutflykter.

Som sagt hade vi jättefint väder... Men inte de tre sista dagarna. Så vi såg ut ungefär såhär när det var dags att åka hem. Dyblöta.

Vi träffade aldrig på någon blodtörstig björn, det enda jag stötte på var en tjäderhona och en liten tjock mus.

Dessa fem dagar var verkligen en upplevelse. Jag skulle gärna gör om det bara jag slapp regn och vita bönor. Om frågor finns, fråga på!

Jag är lite av en periodare, en vege-periodare. Jag kallar mig vegetarian och är till största del helt utan kött. Men ibland har jag perioder då jag äter fisk och nötkött. Nu har jag det och ikväll åt vi köttfärslimpa fylld med lök, champinjoner och fetaost, färsk potatis, egengjord lingonsylt och sallad.

Mmmmmm! Äkta husmanskost är oslagbart!

Ville egentligen bara säga Hej och att jag lever. Jag har ganska precis kommit hem efter fem dagar ute i skogen. Hittills har jag hunnit duscha, äta och klä mig varmt. Nu ligger jag nerbäddad och hoppas på att kroppsvärmen snart är tillbaka. Inga bilder är överförda så det får ni senare. Kram!

Äntligen äntligen är jag ägare till ett par rejäla allroundbyxor. Jag vet inte hur länge jag har vela ha ett par. Men så idag när jag besökte Hägglunds för att kolla efter ordentliga strumpor och andra viktigheter till vårt projektarbete lät jag mig testa dessa, bara för att. Jag blev kär med en gång. 1599kr, borde sviiida. Men icket. Jag tror att de kommer vara värd varje krona.

Jag plockade med mig en kaffepanna(vattenpanna i vårt fall) och en morakniv också. Nu börjar jag känna mig relativt klar inför vildmarksliv.

Tvåtusen kronor fattigare, tiotusen gånger gladare!

Idag har jag varit och inhandlat diverse prylar till min packning. Det är nämligen så att jag och Felicia ska, som projektarbete, ge oss ut i "vildmarken" i drygt en vecka med så lite packning och hjälpmedel som möjligt. Vi kommer att bo i tält i närheten av en sjö, cirka en mil från civilisationen. Där vi själva ska tillverka fiskespön(vi har med krok och lina) för att fånga fisk och sedan kunna tillaga den med den ved vi finner i skogen(vi har med tändstickor).

Med råd från min idrottslärare kommer vi ta med oss en burk vita bönor/dag, vilket ger oss ca 350kcal/dag. Detta för att vi överhuvudtaget ska kunna utföra något arbete. Vi fick välja mellan att ta med lite mat per dag eller gå upp minst fem kilo. Det var ganska lätt att välja. Sedan kommer vi äta av ätliga växtligheter vi hittar som bär, rötter, blad och annat.

Vi kommer att ha med oss kamera, videokamera och dagbok. Så vi ska fotografera så mycket vi bara kan, filma och ev. videoblogga och skriva dagbok varje dag. På detta vis dokumenterar vi alltsammans.

Det som ligger överst på bilden är mina nya byxor. Ni ska få titta närmre på dem!

I hela sin livstid, i hela fyra respektive fem år, har mina lurvtussar använt sig utav smörgåsblicken.
Blicken som genomtränger vem som helst. Blicken som visar att jag-är-en-utsvulten-stackars-hund-som-aldrig-får-mat. Blicken som säger förlåt när matte skällen på en. Det är liksom inbyggt i dem på något sätt. Jag vet inte hur de annars lyckas. Kanske sitter de framför spegeln hela dagarna när jag jobbar för att öva, kanske använder de sig utav varandra för att ge kritik och bli allt bättre på det.
Ett mysterium. Men ett faktum. Smörgåsblicken är ett faktum.

Nu behöver jag eran hjälp. Det är så att jag ska köpa mig en ny kamera. Just nu använder jag mig utav Canon 400d med original objektivet. Jag känner mig nöjd och trivs med denna men nu när jag måste köpa mig en egen(har endast lånat denna) så vill jag gärna testa på en annan modell eller annat märke. Jag är inte alls duktig på vilken kamera som är bra så kom gärna med tips! Canon eller Nikon, vad vet jag.  Snälla hjälp mig nu!

 

 

Kram!

"Vad är det här?"
"Palt."
"Vad är det?"

Ett tips. Fråga aldrig, offentligt och ljudligt, vad palt är för något när du är i norrländskt sällskap. Det hände idag.
Jag satt i matsalen och åt min lunch då jag hör en, som vi kallar det, fjollig dialekt fråga vad palt är för något. Jag hajade till och lyssnade på när en kvinna berättade för denna mannen om palt.

"Visst är det köttfärs i dem?"

Jag kunde inte låta bli att le stort för mig själv och såg rätt snart att jag inte var ensam om det. Alla som hört på, vilket var de allra flesta som satt och åt i matsalen, log stort för sig själva. Vet han inte vad palt är. Köttfärs. Ojojoj. Söööörlänning.

Så ett tips bara. Skippa lektionen om fenomenet palt inför norrländska åhörare. Vi blir så fasligt fnittriga och våra förutfattade meningar om er stärks. Hoho!