Bussresan
Jag är väldigt tålig när det kommer till att människor tittar på/pratar/viskar om mig. Jag tillåter mig att le större istället för att ta åt mig. Men då finns det dagar då stressen ligger på, all teknisk utrustning kollapsar när man ska redovisa en engelska-uppgift och jag lider av hunger.
När det är på det viset och jag sätter mig på bussen efter skolan för att blunda de 30 minutrarna det tar att åka och jag känner att jag inte riktigt kan slappna av. Då märker jag, en liten flicka på andra sidan mittengången tokglor på mig, uppifrån och ned. Min blick byter riktning och återgår sedan igen på den lilla flickan. Än tittar hon och då och då viskar hon till kompisen som sitter sätet framför. Jag börjar fundera på om jag har någonting i ansiktet, har det fastnat tejp eller något liknande under min armbåge, eller vad?
Till slut börjar jag ledsna på att hon tittar så förfärligt, så jag visar tydligt att jag märker att hon och hennes vän studerar mig, genom att inte släppa hennes blick ett par gånger. Men det fungerar inte. Till slut börjar killen(i min ålder) som sitter bredvid flickans kompis att försiktigt titta bakåt då och då.
Va, jag måste verkligen ha något i ansiktet. Jag undrar vad de säger om mig som han hör...
När killen hoppar av efter ett par busshållplatser flyttar jag fram och sätter mig där han satt, bredvid flickans kompis.
Med ett stort leende och en vänlig ton säger jag:
"Hej! Var det något särskilt ni ville?"
Flickorna, alldeles stela av förvåning:
"Va!? Nej, vad?!"
Jag, med fortsatt trevlig ton:
"Ne, jag tänkte om det var något särskilt ni ville säga med tanke på att ni har suttit och pratat om mig hela bussresan."
Flickorna, samtidigt:
"Nej, nej!"
Jag:
"Okej, så bra!", fortfarande med ett stort leende.
Jag tror inte att tjejerna hade räknat med att någon här i Lagoma Sverige faktiskt skulle konfrontera dem. Stackars små flickor, de satt alldeles tysta, lite bortvända från mig resten av bussresan.
Haha, ja, jag tror inte att de gör om det. Åtminstone inte mot mig, inte så länge jag är i närheten i alla fall.
När det är på det viset och jag sätter mig på bussen efter skolan för att blunda de 30 minutrarna det tar att åka och jag känner att jag inte riktigt kan slappna av. Då märker jag, en liten flicka på andra sidan mittengången tokglor på mig, uppifrån och ned. Min blick byter riktning och återgår sedan igen på den lilla flickan. Än tittar hon och då och då viskar hon till kompisen som sitter sätet framför. Jag börjar fundera på om jag har någonting i ansiktet, har det fastnat tejp eller något liknande under min armbåge, eller vad?
Till slut börjar jag ledsna på att hon tittar så förfärligt, så jag visar tydligt att jag märker att hon och hennes vän studerar mig, genom att inte släppa hennes blick ett par gånger. Men det fungerar inte. Till slut börjar killen(i min ålder) som sitter bredvid flickans kompis att försiktigt titta bakåt då och då.
Va, jag måste verkligen ha något i ansiktet. Jag undrar vad de säger om mig som han hör...
När killen hoppar av efter ett par busshållplatser flyttar jag fram och sätter mig där han satt, bredvid flickans kompis.
Med ett stort leende och en vänlig ton säger jag:
"Hej! Var det något särskilt ni ville?"
Flickorna, alldeles stela av förvåning:
"Va!? Nej, vad?!"
Jag, med fortsatt trevlig ton:
"Ne, jag tänkte om det var något särskilt ni ville säga med tanke på att ni har suttit och pratat om mig hela bussresan."
Flickorna, samtidigt:
"Nej, nej!"
Jag:
"Okej, så bra!", fortfarande med ett stort leende.
Jag tror inte att tjejerna hade räknat med att någon här i Lagoma Sverige faktiskt skulle konfrontera dem. Stackars små flickor, de satt alldeles tysta, lite bortvända från mig resten av bussresan.
Haha, ja, jag tror inte att de gör om det. Åtminstone inte mot mig, inte så länge jag är i närheten i alla fall.
Kommentarer
Postat av: Åsaa
Haha där fick dom så dom teg! ;)
Postat av: B
Så himla rätt Mirrimutt!
Trackback
