miialis

Jag vet inte hur länge det ska behöva vara sommar innan jag skulle kunna känna mig nöjd, färdig eller det minsta less. Undra om jag ens kan ledsna på sommaren. Den har aldrig varit nog lång för att ge mig ett svar på det.
Jag suckar över att sommaren tycks ta farväl för denna gång. Men samtidigt minns jag knappt början av den. Det var så länge sedan.

Jag var hemma hos mamma i Stockholm. Jag och mamma åt jordgubbar varje dag. Skrev lappar åt varandra som vi lämnade på bordet. Gick på promenader. Pratade om kärlek och tro. Kramades godnatt varje kväll vi kunde.

Jag och Fanny, min barndomsvän, njöt båda av ledighet och vi umgicks som om det var på gamla goda tiden då somrarna var lika med tio veckor långt lov. Utan tidsbegränsningar och måsten. Sova över och prata strunt. Köpa glass och åka pakethållare. Ska vi leka imorgon igen?

En vecka var jag i Finland. Hemma hos mormor och morfar. Där man äter fisk varje dag och bjuder vildkatten på resterna. Där man fikar kaffe och bullar mellan varje måltid. Där man sover middag till klockans tickande. Där man ligger nerbäddad och blir omhuldad när tecken på sjukdom visas. Där man varje år jämför sin längd med mormor trots att det var flera år sedan man vuxit förbi henne. Dit man längtar när man inte är där.

I sex hela veckor jobbade jag som djurskötare på min skola. Tänk att de sex veckorna, de som tagit upp mest av min sommar, det minns jag allra minst utav. Jag bara vaknade, jobbade, åt, sov och vaknade igen. Men så fort jag fick en längre ledighet, två tre dagar kanske, då hittade jag på saker. Drog på festivaler, lärde känna nya människor och badade nästan varje kväll.

Jag tycker att jag har lyckats ganska bra ändå. Lyckats få denna sommar lång. Om inte nog lång så minnesvärd i alla fall. Den har varit fin. Sommaren 2011.