Det är blicken som gör det.
I hela sin livstid, i hela fyra respektive fem år, har mina lurvtussar använt sig utav smörgåsblicken.
Blicken som genomtränger vem som helst. Blicken som visar att jag-är-en-utsvulten-stackars-hund-som-aldrig-får-mat. Blicken som säger förlåt när matte skällen på en. Det är liksom inbyggt i dem på något sätt. Jag vet inte hur de annars lyckas. Kanske sitter de framför spegeln hela dagarna när jag jobbar för att öva, kanske använder de sig utav varandra för att ge kritik och bli allt bättre på det.
Ett mysterium. Men ett faktum. Smörgåsblicken är ett faktum.
Kommentarer
Trackback
