miialis

Jag har suttit och läst lite i arkivet här på bloggen. Känns fint att läsa och tycka om personen bakom bloggen. Alltså mig själv. Jag brukar läsa bloggar för att bli gladare, för att finna inspiration. Himla fint att kunna läsa sin egna och känna samma sak. I vanliga fall brukar jag ha svårt att bli nöjd med saker jag själv skapat. Nu kan jag räkna in min egna blogg i upp-med-hakan-läsning.

Det är en månad kvar av gymnasiet. Helst av allt hade jag vilja packa en väska och ta första bästa tåg till obestämd ort. Försvinna och slippa. Istället samlar jag styrka genom stillsamma skogspromenader och i drömmar om framtiden. Snart är jag framme, snart slipper jag allt detta, snart är jag fri.

Nu sätter jag mig ned med Lars Winnerbäck, en kopp té och skoluppgifter.

Snart framme, snart fri.

Hela jag är ett känslopaket just nu. Jag har olika sinnesstämningar från dag till dag, från timme till timme. Tanken på skola och rester gör mig helt matt och jag får ingenting gjort. När skolstress lämnar mitt sinne för en stund drömmer jag mig bort till framtiden. Då blir jag glad och peppad för ett tag. Sedan råkar Skinny love - Birdy spelas samtidigt som tankar om kärlek och minnen snurrar och en ledsen vän söker tröst någonstans i kärlekens fördärv. Då gråter jag och måste spela Skinny love och Lucky now på repeat. Den ena efter den andra, om och om igen.

Just nu är jag glad. Det är tre minuter kvar tills nästa timme. Vi får se hur det blir då.

Hallå vänner! Vet ni vad? Idag, prick på dagen, har jag haft bloggen i 365 dagar. Ett helt år fyller den! Grattis till oss!

 

Samma dag, 21/11, för ett år sedan skrev jag mitt första blogginlägg och var jätterädd. Jag hade extrem prestationsångest över hur inläggen var utformade, innehållet och oroade mig över vad andra skulle tycka. Det tog flera månader innan jag vågade berätta för någon att jag hade startat blogg.

 

Genom bloggen har jag främst utvecklat mig skriftligt sätt. Sen även att jag, som tidigare alltid gömt mig för kameran, numera ler stort(eller flummar) när den åker fram. Men det finaste av allt är att jag, genom bloggen, har fått en så fin kontakt med ett par människor som jag aldrig annars skulle ha träffat på. Tack för det!

 

Säg mig fina ni, vad är det ni gillar med bloggen? Vad får er att fortsätta kika in här?

 

Kramar i överflöd!

Det är onsdagkväll och jag har två dagar kvar av min praktik i Luleå. Jag är hemma en snabbsväng för jag ska på riskettan imorgon.

Jag saknar hundarna hela veckorna när jag jobbar. Särskilt de långa skogspromenaderna. Jag får liksom ont av att gå på asfalt hela tiden. På riktigt alltså, jag får ont i hälarna. Här i byn går jag mest på grusvägar eller i skogen och undviker asfaltsvägen så gott jag kan. Nu, i staden, finns det bara hård, rak asfalt. Tråkigt.
Nu när skogspromenaderna har minskat kraftigt i antal känner jag verkligen hur mycket jag älskar dem. Jag känner mer tydligt den frid och lycka som den djupa skogen giver mig. Jag njuter mer än någonsin av de få promenader jag hinner med på helgerna då jag kommer hem.

Det bästa som finns är frukost och kvällsfika. En kopp té, en god vän och massa smörgåspålägg(vilket ord!) att välja mellan. Då kan det inte bli så mycket bättre i min värld. Särskilt kvällsfika då man dricker alldeles för många koppar rykande té och glömmer bort tiden pga alla viktigheter och hemligheter som delas.

Därför ska jag nu gå och göra mig lite kvällsfika innan det är dags att sova. God natt!

Facebook fylls med statusuppdateringar likt dessa. Antingen är det fetfest eller världens-mest-händelselösa-kväll. Jag ingår i bägge, på mitt egna vis, är megataggad på helg(fast utan att dricka) och gör sådana där tråkigheter (utan att ha tråkigt).

Det bästa jag kan göra en fredagkväll är att sitta nere i vardagsrummet med familjen och titta på Idol för att sedan, alldeles för tidigt för att sova, gå upp på mitt rum och stänga om mig.

Där sätter jag på musik och bara är med mig själv. Gör allt som faller mig in som att pyssla, fotografera, sjunga, skriva. Riva ut hela min garderob, testa kläder och dansa. Tända ljus, hänga upp tavlor och ge mina växter lite extra omsorg. Eller varför inte måla naglarna, testa olika håruppsättningar och sminkningar.

Det bästa jag kan göra en fredagkväll är att vara ensam, ifred, själv.

Jag vill mest skriva hela tiden. Det känns som att jag har massa att skriva ner men när jag väl har penna och papper så tar det stopp. Så många känslor och ord, men dem vill inte lämna sitt hem, i mitt huvud. Nej, de stannar där.

Kan inte ni snälla skriva en liten rad. En rad om vad som helst. Något fint som hänt, vad ni gör just nu, er favorit mat/färg/djur. Ja, vad som helst. Kanske något som gör er arg. Eller så skriver ni bara ett Hej. Lämna er bloggaddress så blir nästa blogginlägg ett inlägg fullt med era länkar.

Kramar.

vill jag bara säga Ojskibojski vad kul det är att ni är hela nitton stycken som följer mig via Bloglovin. Det kanske inte är så jättemånga egentligen men mig glädjer det i alla fall. De vette sjutton vilka ni är men vad gör det, ni är fina ändå!

Jag vet inte hur länge det ska behöva vara sommar innan jag skulle kunna känna mig nöjd, färdig eller det minsta less. Undra om jag ens kan ledsna på sommaren. Den har aldrig varit nog lång för att ge mig ett svar på det.
Jag suckar över att sommaren tycks ta farväl för denna gång. Men samtidigt minns jag knappt början av den. Det var så länge sedan.

Jag var hemma hos mamma i Stockholm. Jag och mamma åt jordgubbar varje dag. Skrev lappar åt varandra som vi lämnade på bordet. Gick på promenader. Pratade om kärlek och tro. Kramades godnatt varje kväll vi kunde.

Jag och Fanny, min barndomsvän, njöt båda av ledighet och vi umgicks som om det var på gamla goda tiden då somrarna var lika med tio veckor långt lov. Utan tidsbegränsningar och måsten. Sova över och prata strunt. Köpa glass och åka pakethållare. Ska vi leka imorgon igen?

En vecka var jag i Finland. Hemma hos mormor och morfar. Där man äter fisk varje dag och bjuder vildkatten på resterna. Där man fikar kaffe och bullar mellan varje måltid. Där man sover middag till klockans tickande. Där man ligger nerbäddad och blir omhuldad när tecken på sjukdom visas. Där man varje år jämför sin längd med mormor trots att det var flera år sedan man vuxit förbi henne. Dit man längtar när man inte är där.

I sex hela veckor jobbade jag som djurskötare på min skola. Tänk att de sex veckorna, de som tagit upp mest av min sommar, det minns jag allra minst utav. Jag bara vaknade, jobbade, åt, sov och vaknade igen. Men så fort jag fick en längre ledighet, två tre dagar kanske, då hittade jag på saker. Drog på festivaler, lärde känna nya människor och badade nästan varje kväll.

Jag tycker att jag har lyckats ganska bra ändå. Lyckats få denna sommar lång. Om inte nog lång så minnesvärd i alla fall. Den har varit fin. Sommaren 2011.

"Vad är det här?"
"Palt."
"Vad är det?"

Ett tips. Fråga aldrig, offentligt och ljudligt, vad palt är för något när du är i norrländskt sällskap. Det hände idag.
Jag satt i matsalen och åt min lunch då jag hör en, som vi kallar det, fjollig dialekt fråga vad palt är för något. Jag hajade till och lyssnade på när en kvinna berättade för denna mannen om palt.

"Visst är det köttfärs i dem?"

Jag kunde inte låta bli att le stort för mig själv och såg rätt snart att jag inte var ensam om det. Alla som hört på, vilket var de allra flesta som satt och åt i matsalen, log stort för sig själva. Vet han inte vad palt är. Köttfärs. Ojojoj. Söööörlänning.

Så ett tips bara. Skippa lektionen om fenomenet palt inför norrländska åhörare. Vi blir så fasligt fnittriga och våra förutfattade meningar om er stärks. Hoho!

Jag ser att alla bloggar om Norge, inte jag. Anledningen till varför jag inte gjort det är inte för att jag inte bryr mig. Det som hänt berör mig men samtidigt kan jag inte förstå det. Kan inte sätta några ord på det. Att det sista dessa ungdomar fick uppleva innan de dog var panik, rädsla och dödsångest...

Men mina böner går till alla de familjer som mist sina alldeles för unga barn och mina tankar går till alla ungdomar som än borde få vara i livet.

Jag tror att jag har lyckas ge er intrycket av att jag tycker om att skriva. Ja, för sådant är fallet.

När jag gick i mellanstadiet skrev jag i en bok med nallebjörnar på. Jag slutade skriva ner saker efter att en vän till mig läst i min dagbok utan lov. Jag vågade inte. Tyvärr slängde jag den sedan för att jag tyckte att det var så pinsamt. Jag var rädd att någon skulle få tag på den. Nu i efterhand känns det jättetrist, jag skulle verkligen vela läsa hur en tioårig Miriams tankar gick.

Inte fören 2009 vågade jag mig på att köpa en ny dagbok. Jag var en förvirrad tonåring med känslor likt en berg-o-dalbana, som ville kunna skriva ner känslorna för att få dem att stanna. Eller åtminstone försöka förstå dem.

Enda sedan 1 februari 2009 har jag skrivit lite till och från och nu är jag nästan beroende av det. På samma sätt som andra kan känna; Åh, det här måste jag berätta för vännerna!, tänker jag istället; Det här måste jag skriva om! Jag skriver inte bara om sådant som hänt i vardagen. Ibland blir det en dikt, en liten tanke, fina saker i vardagen och förvirrande tankar. Ibland till och med bara en meningen eller några få ord.

Oftast skriver jag för att jag har ett behov av det, jag mår bra av att få skriva av mig, om positiva och negativa saker. Men ibland kan jag uppleva lite stress när jag inte skrivit på länge för att jag tänker att; De känslor, de tankar jag har nu i livet kanske jag aldrig kommer få uppleva igen. Jag utvecklas hela tiden och vill inte bara låta mina känslor jag känt gå lätt förbi, glömmas bort och aldrig få återupplevas. Därför måste jag föreviga dem i text så att jag kan bläddra tillbaka och känna hur fint det var att bli kär första gången på riktigt, hur arg jag kunde bli över världsliga saker, mina första intryck på människor jag mött mm.

Nu ska jag gå ut med en kopp té, en filt och skriva. Det var för många dagar sedan jag skrev nu så jag har massa sidor att fylla med fina upplevelser och känslor. Livet är himla underbart nu.

Jag måste föreviga det med bläck på papper i min svarta bok.