miialis

Jag fick en gång höra en person säga mig att "DU kan väl ändå inte ha några fobier för din kropp. Du som är så vacker." Vi pratade om kroppsideal och att vi människor aldrig nöjer oss, utan måste ha mer. Sträva efter att bli mer och mer perfekt. Om det inte handlar om utseende så är det boende eller dyra prylar.

Jag är nöjd med mitt utseende. Men är långt ifrån perfekt. Det finns ingen enligt mig som är perfekt. Vad betyder ordet egentligen...? Och på vilket sätt passar det in på människan.

Jag ogillar ord som perfekt, normal och rätt. Vi är individer och ska inte ställas inför en mall som alla ska passa in i. Jag har också "fobier", alltid är det något. Men jag jobbar på att tycka om mina "skavanker"(som säkert bara jag lägger märke till) och försöker se de som, precis vad de är, en del av mig, det som gör mig.

Så här klär du dig rätt i höst! Jaha, så jag klär mig alltså fel om jag inte följer det där...eller?

Den perfekta kroppen på 5 veckor! Alla kommer alltså se likadana ut på beachen 2011, förutom ansiktet då. Spännande.

Normal. Onormal. Ärligt talat förstår jag inte ordets egentliga grund och betydelse.

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om detta. Men jag stannar här.

PS. Se dig i spegeln. Le. DU är fin, DU är du. Ingen annan har det du har.  DS.

Jag ogillar när tröttheten stryper min kreativitet. Jag vill sy upp en kjol, hänga upp tavlor, möblera om, teckna, skriva, fotografera, göra fina frisyrer, plantera om blommor och bara skapa skapa skapa. Men tröttheten tynger. Jag sätter mig och tomglor vid datorn istället, sen är det plötsligt dags för sängen. Därför stänger jag nu av datorn och hoppas på att jag får något gjort. God natt fina ni!

Stavas det "ändå" eller "endå" alla säger/skriver olika. Jag blandar, ibland skriver jag det förstnämnda och ibland det andra. Finns det något rätt? Om inte, vad är rätt för er?



Update: Alla som har kommenterat använder sig utav "ändå". Då drar jag slutsatsen att det stavas ÄNDÅ och inte ENDÅ. Bra, då vet jag!

Det finns dagar då jag inte kan sitta still, myrorna kryper i benen. Jag kan springa tvåhundra meter utan att behöva återhämta mig. Jag får fnatt och drar på mig skorna för att rejsa med hundarna på gården. Jag hoppar på den enorma studsmattan för första gången på lääänge.

Idag var en sådan dag. En fin dag.

Nu när det börjar närma sig sommar är det helt obegripligt för mig hur jag lyckats överleva utomhus när det ser ut så här...

Idag är en himla bra dag, jag är så glad rakt igenom! Förutom att det är fredag, att jag slutade klockan halv tolv och hann fynda det finaste fyndet så har små små händelser stärkt mitt leende till 100.

Dagens fina händelser:

Jag älskar länstrafiken i Norrbotten -
1. Jag sitter på bussen på väg hem från skolan, bussen stannar för att släppa av en tjej och fortsätter sedan att köra. Men plötsligt bromsar han in och stannar, börjar rulla bakåt och jag tittar ut genom fönstret för att se vad som händer.
Då ser jag på vänster sida av bussen hur en kvinna springer, säkert 50 meter bort. Där står vi och väntar tills hon hinner fram. Alldeles andfådd tackar hon så hjärtligt och välsignar busschauffören och undrar om han vill ha en klubba som tack.
Detta är något lokaltrafiken aldrig skulle göra.

2. När vi åkt i 15 minuter kommer en tjej fram till busschauffören och frågar ifall hon kommer att hinna fram för att byta buss till Arvidsjaur. Busschauffören lovar att ordna det och hon tackar och går och sätter sig igen.
Han plockar upp mobiltelefonen och ringer ett samtal. Det var Arvidsjaur-bussens chaufför han pratade med, han bad denne att vänta in honom eftersom att en tjej behöver hinna med bussen hem.
Det var fint gjort, något som en chaufför för lokaltrafiken aldrig skulle göra.

Jag älskar personalen på Röda korset - Jag kommer till kassan med mina två tröjor och kassörskan Åh:ar (som alltid) över mina fynd. Först viker hon den rutiga skjortan/blusen: Men åh, så söt! Jag ler och håller med henne. När hon lyfter upp den andra tröjan(som jag kommer att visa er snart) tittar hon stor på mig, på tröjan, på mig igen och ett stort: ÅÅÅhh, den här är ju så DU!
Det var den finaste komplimangen jag fått och jag kommer att leva på den i flera veckor.

För fem år sedan.. var jag tretton år och kär i en av de stora coola killarna i skolan. Han visade sig vara en skitstövel.
För två år sedan.. flyttade jag med familj från stan till den lilla byn.
För ett år sedan.. var jag som lyckligast.
Igår.. var jag Pippi Långstrump och kände mig himla bekväm i rollen.
Imorgon.. ska jag på klassfest och glädjas över att det är fredag.
Om ett år.. slutar jag gymnasiet och jag känner redan ångest över vad som ska hända därefter och att behöva skiljas från min underbara klass.

Jag är väldigt tålig när det kommer till att människor tittar på/pratar/viskar om mig. Jag tillåter mig att le större istället för att ta åt mig. Men då finns det dagar då stressen ligger på, all teknisk utrustning kollapsar när man ska redovisa en engelska-uppgift och jag lider av hunger.

När det är på det viset och jag sätter mig på bussen efter skolan för att blunda de 30 minutrarna det tar att åka och jag känner att jag inte riktigt kan slappna av. Då märker jag, en liten flicka på andra sidan mittengången tokglor på mig, uppifrån och ned. Min blick byter riktning och återgår sedan igen på den lilla flickan. Än tittar hon och då och då viskar hon till kompisen som sitter sätet framför. Jag börjar fundera på om jag har någonting i ansiktet, har det fastnat tejp eller något liknande under min armbåge, eller vad?

Till slut börjar jag ledsna på att hon tittar så förfärligt, så jag visar tydligt att jag märker att hon och hennes vän studerar mig, genom att inte släppa hennes blick ett par gånger. Men det fungerar inte. Till slut börjar killen(i min ålder) som sitter bredvid flickans kompis att försiktigt titta bakåt då och då.

Va, jag måste verkligen ha något i ansiktet. Jag undrar vad de säger om mig som han hör...

När killen hoppar av efter ett par busshållplatser flyttar jag fram och sätter mig där han satt, bredvid flickans kompis.

Med ett stort leende och en vänlig ton säger jag:
"Hej! Var det något särskilt ni ville?"
Flickorna, alldeles stela av förvåning:
"Va!? Nej, vad?!"
Jag, med fortsatt trevlig ton:
"Ne, jag tänkte om det var något särskilt ni ville säga med tanke på att ni har suttit och pratat om mig hela bussresan."
Flickorna, samtidigt:
"Nej, nej!"
Jag:
"Okej, så bra!", fortfarande med ett stort leende.

Jag tror inte att tjejerna hade räknat med att någon här i Lagoma Sverige faktiskt skulle konfrontera dem. Stackars små flickor, de satt alldeles tysta, lite bortvända från mig resten av bussresan.

Haha, ja, jag tror inte att de gör om det. Åtminstone inte mot mig, inte så länge jag är i närheten i alla fall.

Jag är fasligt dålig på att gå och lägga mig i tid. Det är visst skola imorgon. Ja, då sätter jag mig vid datorn istället för att släcka lampan.

Vem försöker jag lura.

Då citerar jag Pippi när Annika frågar vem som säger åt henne att gå och lägga sig om kvällarna.

"Det gör jag själv. Först säger jag helt vänligt: Pippi, gå och lägg dig. Om jag inte lyder då, då säger jag till på skarpen: Pippi! Gå och lägg dig! Om jag inte lyder då, ja, då vankas det smörj! "


Tjolahopp!

Valborg är för mig den bästa traditionen. Det är inga större krav. Man behöver inte stressa och köpa en massa paket, inte jaga efter jordgubbar runt hela staden, inte köpa massa pynt eller hitta den perfekta klädseln.

Istället samlas man i lugn och ro runt en stor brasa. Man behöver inte oroa sig över om man klär sig för kallt eller varmt. Det kan man själv reglera genom avståndet till elden. Folk sitter och står runt omkring och småpratar med alla. Dessutom börjar det ljusna utomhus och på många ställen kan hundarna följa med utan risk för raketer.

Nu ska jag vara en tråkig bloggare igen. Jag ska nämligen städa mitt rum. Det behövs verkligen efter mitt syprojekt som jag höll på med hela kvällen igår.

När jag syr, tecknar eller pysslar av något slag slänger jag bara allt omkring mig. Vilket har resulterat i att det ligger sytrådar, måttband, saxar och tygstuvor överallt. Och inte nog med det så hade jag det stökigt i rummet innan jag satte igång.

Så dagens sysselsättning:
1. Städa rummet!
2. Duscha
3. Majbrasa

Det enda sevärda i mitt rum just nu är min Pelargon som håller på att blomma. Så fin, så fin!

Idag har jag jätteont i huvudet. Men jag har i alla fall övningskört och fixat massa vuxenpoäng på banken. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, höhö. Vill inte bli vuxen.

Idag vaknade jag sent. Efter frukosten klädde jag på mig och gick ut och krattade gården(tro mig, det är myyycket kvar).

Det är overkligt mycket löv på bara den lilla yta som visas på bilden. Jag vet inte hur många gånger jag sprang med skottkärran.

Hundarna tyckte mest att jag var tråkig så jag kom på en ny sport. Att sparka boll åt de medan jag krattar. Kratball(engelska). Jag lovar, det blir dubbelt så jobbigt, du blir dubbelt så stark.

Ungdomar i min ålder blir överraskade över att jag frivilligt går ut för att kratta. Men jag gillar det på något sätt. Det är skönt, lite tid för sig själv. För inte är det någon som gärna hjälper till.

Jag är en sådan person som tycker om att arbeta med kroppen, särskilt utomhus, jag mår bra av det. Å sen blir det ju fint också, jag krattar fram sommaren känns det som. Det krävs inte så mycket och endå sker en stor förändring. Sånt gillar jag!

Sen bildas det en stor lövhög också och då blir ju igelkottarna glada.

Då blir både ja' och Kotte gla'!

Nu är isen till största del försvunnen och vattnet forsar fritt!

Vi sitter och tittar på vattnet som slår så hårt att vi knappt hör vad vi heter.

Louie suktar efter en stor stock som guppar vid ytan.

Trots den höga ljudnivån ser jag platsen som en fristad, en plats där man kan sitta ifred för att tänka. Eller en plats att ha picknick med en vän.

Eller bara titta på skummet som bildas av de väldiga vattenströmmarna.

Just som mitt hår växer ut till en page får jag lust att klippa av det igen. Men jag har lovat mig själv att vänta, åtminstone till sommaren. I sommar får jag välja ifall jag vill vara fri-från-hår-i-nacken kort eller ifall jag hellre vill kunna sätta upp håret i en knut. Men tills dess gäller det bara att stå ut, vänta på pagen och ignorera kliet i fingrarna.

På mellanstadiet hade vi en särskild bok för skrivstil. När våra mor- och farföräldrar var små var det det enda sättet de fick lära sig att skriva på. Idag är det få ungdomar som ens en gång kan läsa texter som är skrivna med skrivstil och ännu färre kan använda sig utav det.

Det är synd. Varför upphörde skrivstilen? Jag tror inte att mina småsyskon lär sig det i skolan idag och de är endå bara 5år yngre än mig. Antagligen beror skrivstilens utrotning på datorerna. Färre människor skriver för hand nu för tiden. Det är enklare, går snabbare, blir "snyggare" med datorns hjälp. Men jag håller faktiskt inte med, eller det är klart, det är enklare och det går snabbare men i mina ögon är det knappast snyggare. Finns det något vackrare än ett handskrivet brev t.ex.?!

Att läsa handskrivet är på något sätt mysigare och känns mer personligt än dataskrivet, med perfekta bokstäver på kritvitt papper. Jag räknar med att det kommer ett motargument som lyder: "Men jag har så ful handstil att du omöjligt kommer kunna läsa det. Därför behöver jag renskriva det på datorn." Jag går inte på det där. Anledningen varför så många ungdomar idag har förskräcklig handstil är just för att de blivit tillåtna att skriva det mesta på datorn. De har aldrig behövt lära sig att skriva ordentligt för hand.  

Jag blir så glad när jag ser gamlingar skriva t.ex. en inköpslista där bokstäverna är fasligt snirkliga och aningen skakiga. Kom tillbaka kära skrivstil.

Bilden här ovan är mitt försök till skrivstil efter 8år i vila. Som vanligt innehåller mina kladdpapper mest ordbajsning. Men men... Skrivstil är lite som att lära sig att cykla, har man en gång lärt sig sitter det i. Jag behöver dock öva en hel del för att det ska se bra ut.

Jag känner att jag behöver fixa till mina kategorier, men jag vet inte riktigt hur. Just nu har jag:
Allmänt - Som jag inte tycker om.
Dikter och citat - Denna är bra och får stanna.
Fina detaljer - Kanske borde byta namn?
Husdjuren - Kanske borde delas upp till Hundarna och Marsvinen(?)
Kärlek - Svårt definition... Jag tycker att så mycket är just "kärlek".
Mat o Bak - Denna får nog också stanna.
Miriam reflekterar och konstaterar - Lite svår definition här med, men får nog stanna. Eller byta namn.
När jag var barn - Jag borde skriva mer i denna för att den ska få stanna.
Pyssel - Ja, den är väl bra...eller?
Vardag- Min version av "Allmänt". Ifall det är ett blogginlägg som inte passar in i någon särskilt kategori hamnar det här.

För er som hängt med ett tag, har ni några tips?
Bör jag har fler eller färre? Ta bort någon eller lägga till? Ändra eller låta vara?

Jag behöver i alla fall en kategori för skolan. Bilder på djuren som finns där och knäppheterna vi sysslar med där.

Hjälp mig nu så att jag blir glader!

Jag tog bild på Tindras tassavtryck i leran idag. Bara för att.
Men till saken, när jag tittar på bilderna nu i efterhand kan jag bara se avtrycket i konvex. Egentligen är det konkavt(självklart), men jag ser det inte! Det spelar ingen roll hur många gånger jag tittar på fotot...Och ju mer jag stirrar på det, desto knäppare blir jag, hoho.

Jag har funderat på det här en del. Hur privat ska/kan man vara på en blogg?
Jag vet inte riktigt själv var jag har min gräns än. Ibland känner jag att det inte spelar någon roll om jag skriver ner mycket egna tankar och känslor för vad gör det om hundra år. Och samtidigt slår det mig att allt som jag skriver här, alla bilder jag lägger ut, de stannar här på internet och kan användas av vem som helst. Plus att jag ger ut en stor del av mig själv till människor som jag aldrig träffat.

Jag tycker om att skriva, skriva om känslor. Det behöver inte vara just kärlek utan vänskap, hur vardagshjältar smittar av sig, min kärlek till djur, hur hela jag fylls när jag får se allt det vackra i naturen.
Jag skriver gärna berättelser, gärna små detaljer som verkar vara som utdragna ur en roman. Men hur mycket kan man dela med sig på internet? Vad bör man hålla för sig själv?

Svårt att veta.

Jag kan tänka mig att människor tycker att jag är en konstig och rätt extrem djurmänniska. Folk klassar nog mig lite till katt-tanterna. Äldre damer som har 15 katter och hela deras ekonomi och liv kretsar kring deras spinnande älsklingar.
Jag håller inte med om att jag skulle vara som en kattgalen tant men det är inte långt ifrån. Några knäppa saker med mig, det folk brukar reagera på är bl.a