Imorse på väg till skolan var jag löjligt glad. Glad för att det var ljust redan klockan sju på morgonen, termometern stod på +4 grader och jag kände mig fin för första gången på flera veckor. Allt var bara så bra det kunde bli. Jag var så där löjligt glad att jag gick och log(stort!) för mig själv. Ville allra helst springa och hoppa indianskutt, men för synes skull gick jag som folk. Men flinet på läpparna stannade kvar, jag kunde inte hejda det! Bilar som passerade måste ha tänk att jag voro knapert knäpp! Men vad gör väl det om hundra år?
